I avtalsrörelsen finns en bred facklig enighet kring höjning av de lägsta lönerna. Arbetsgivarnas motstånd är hårt. Positionerna är välkända. Trots detta diskuteras sällan lägstalönernas effekt på arbetsmarknadens karaktär och innehåll. Sverige står inför ett vägval. Ska vi gå baklänges in i framtiden och satsa på okvalificerade låglönejobb? Eller ska vi stå fast vid skäliga löner, hög produktivitet och kompetens?

Frågeställningen är tillspetsad men högst motiverad. Det går inte att diskutera lägstalöner utan att vidga perspektivet till den politiska verklighet vi lever i. Sverige styrs av en regering som pratar mycket om jobbsatsningar men som istället ägnar sig åt bestraffning av arbetslösa och sjuka.

Välfärden nedmonteras i tron att det finns en kader av människor som inte vill arbeta men istället ska tvingas att ta dåligt avlönade jobb. Nivåerna i arbetslöshetskassan och sjukpenningen sänks och kraven i socialförsäkringssystem skärps. Fler kommer att bli fattiga.

Till skillnad från länder som USA och Storbritannien har Sverige i likhet med övriga nordiska länder haft höga välfärdspolitiska ambitioner. Välfärden har finansierats utifrån tanken att människor ska arbeta och försörja sig. Löner som går att leva på har varit en viktig förutsättning för välfärdsbygget. Nu väljer alliansregeringen en annan väg.

Regeringens skolpolitik en kvarleva från 1940-talet
Till detta ska läggas synen på utbildning och kompetens. Regeringen lägger nu om utbildningspolitiken på ett sätt som kan hota vårt lands kompetensförsörjning. Industrin ropar efter kvalificerad arbetskraft men skolministern och utbildningsministern lever kvar i 1940-talet. För alliansen är det ett problem att allt fler ungdomar studerar på högskolan.

Den borgerliga utbildningspolitiken bygger på elittänkande i kombination med villfarelsen att den som arbetar i industrin enbart använder händerna och inte behöver kunna språk eller hantera datorer. Regeringen talar om kunskap men signalerar att färre ungdomar ska satsa på högre utbildning. Är det verkligen så svensk exportindustri ska klara den knivskarpa konkurrensen från omvärlden?

Från arbetsgivarhåll brukar det sägas att det ska löna sig att arbeta. Frågan är för vilka det ska löna sig. En höjning av lägstalönerna är viktig för alla löntagare. Var och en bör inse att arbetsgivarnas hårda motstånd mot att höja avtalens lägsta löner beror på det då blir svårare att pressa ned lönerna också för andra grupper. Därför ligger det i alla löntagares intresse att lägstalönerna ligger på en rimlig nivå.

Med högre lägstalöner försvinner lågproduktiva arbeten
Högre lägstalöner påverkar arbetsmarknadens struktur. Med högre lägstalöner försvinner många lågproduktiva arbeten. Det gäller både branscher som enbart konkurrerar på hemmamarknaden och sektorer som är arbetar på internationellt konkurrensutsatta marknader. Svensk industri har idag hög produktivitet som en av de främsta konkurrensfördelarna. Inom detaljhandeln är andelen anställda bara hälften så hög i Sverige som i Storbritannien samtidigt som omsättningen per anställd är dubbelt så hög i vårt land.

Högre lägstalöner ökar produktiviteten på ett positivt sätt men det finns ingen enkel formell för att nå dit. I ett modernt samhälle har alla en lön som går att leva på, men det ställer krav på utbildningssystemet och arbetsmarknadens förmåga till omställning. Den som känner att det finns alternativ, att arbetslivet erbjuder fler möjligheter än hot, gör ett bra jobb. Inte minst inom industrin är förmågan till omställning viktig, både för företag och anställda. Utbildning, kompetensutveckling och produktivitet är centrala. För industrin gäller det att vara en attraktiv bransch, som unga människor gärna söker sig till. Den som tror att hjulen ska snurra med hjälp av låga löner och dåliga villkor lever farligt.

Arbetsgivarna hävdar att höjda lägstalöner leder till färre jobb. Sanningen är att arbetsgivarnas intresse mer handlar om att anställa till en så låg kostnad som möjligt. Högre lägstalöner gör det dyrare att skapa den lönestruktur i företagen som arbetsgivaren önskar. Arbetsgivarna vill ha lägre kostnader, ökad lönespridning och ökat inflytande över hur lönerna ska fördelas mellan olika anställda på arbetsplatsen. Att det finns olika intressen hos fack och arbetsgivare är naturligt – men när ska arbetsgivarna erkänna att det också lönar sig att ha personal som är motiverad och känner att de har en rimlig och rättvis lön?

Det direkta genomslaget av de höjda lägstalönerna är på flertalet avtalsområden däremot väldigt små. Trots det hävdar arbetsgivarna att det är för dyrt. Med tanke på hur det ser ut med rekordhöga direktörslöner och bonusregn har de klara trovärdighetsproblem.

Fem miljoner till en direktör motsvarar en tusenlapp i månaden till 4.000 lågavlönade
De debattörer som ser höjda lägstalöner som ett hot brukar sällan bekymra sig över de kostnader som uppstår då ett antal direktörer höjer sina ersättningar. Det kan därför vara på sin plats att dela med sig av följande fakta:

Fem miljoner mer till en direktör motsvarar i effekt på den allmänna prisnivån/inflationen, eller på företagens vinstnivå, höjda lägstalöner med en tusenlapp i månaden för över 4.000 lågavlönade. Om 20 direktörer får en sådan ökning av lön, bonus, pension eller vad det nu är motsvarar det en tusenlapp mer för 8.000 lågavlönade inom industrin. Det är med andra ord fullt jämförbara storheter. Nu hävdar säkert någon att direktörerna har ökat sin produktivitet så mycket mer än de lågavlönade. Tillåt mig att tvivla!

IF Metall har heltäckande avtalsförslag som ger reallöneökningar och som stimulerar den svenska industrin med förslag kring bland annat omställning och kompetensförsörjning. Vi har en tydlig fördelningsprofil som gynnar de lägst avlönade, inte minst industrins kvinnor

Arbetsgivarnas taktik är att försöka lägga hela det samhällsekonomiska ansvaret i knäet på de lägst avlönade. Det synsättet kommer IF Metall aldrig att acceptera.

Stefan Löfven
För
bundsordförande IF Metall
Skriv till debattredaktören