Har ni sett Sånger från andra våningen? I Roy Anderssons film om 90-talets Sverige finns en märklig scen där ”de rika” knuffar fram enorma lass resväskor på Arlanda. Det går inte längre att leva i krisens och socialdemokratins Sverige. Företagen och dess direktörer har därför bestämt sig för att mangrant lämna landet. Kvar blir busschaufförer, brevbärare, sjuksköterskor, lärare och annat ”vanligt folk”.

Något liknande sker i dagens Bolivia. Migrationsverket klarar inte av att utfärda lika många pass som efterfrågas. Kön ringlar därför lång utanför myndighetens portar i huvudstaden La Paz. Om nätterna sover folk framför ingången av rädsla för att mista sin plats i kön. Det är en hård och ohälsosam väntan i den bitande nattkylan nästan 4.000 meter över havet.

De rika stannar kvar

Skillnaden mot Roy Anderssons film är att det inte är de rika som lämnar landet. Snarare tvärtom. De makroekonomiska siffrorna är mycket positiva och företagarna har valt att stanna.

Däremot flyr medelklassen i hopp om att kunna tjäna en lön som motsvarar deras kompetens någon annanstans.

De fattiga har det lika illa ställt som tidigare och beger sig till Europa för att slita på byggen, passa barn, städa och diska. Eller i värsta fall, prostituera sig.

Varje månad landar mer än 10.000 bolivianer i Madrid. Många avvisas dock redan på flygplatsen Barajas och tvingas vända hem utan pengar och med skulder upp över öronen. Trots risken att avvisas är de blivande utvandrarna som behöver ett pass så många att de nästan har blivit en folkrörelse. Minst en gång har de blockerat trafiken vid en av migrationsverkets sidogator, precis som ”riktiga” folkrörelser brukar göra för att få igenom sina krav.

Snart införs visumtvång för bolivianer
Passökarna börjar bli desperata. Det är nämligen bråttom att lämna landet. Än så länge behöver bolivianer bara ett giltigt pass för att kunna resa till Europa. Men Spanien, dit de flesta bolivianer söker sig, Sverige och andra EU-länder kommer förmodligen att införa visumtvång för bolivianska medborgare inom kort.

Martin Garat
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören