Svajar den fackliga ledningen när det gäller att försvara och slå vakt om arbetarnas och löntagarnas tillkämpade rättigheter? När Vaxholmsfallet drevs i EG- domstolen för en tid sedan fäste många stor vikt och förhoppning kring Erland Olausons kraftfulla uttalande: ”Hotas våra kollektivavtal måste vi lämna EU”.

Ett annat undanglidande yttrande gjorde IF Metalls ordförande Stefan Löven nyligen: ”Om facket förlorar Vaxholmsfallet i EG-domstolen betyder det att facket måste tänka om…”.

Detta är ett besked svenska arbetare och löntagare – ja, en stor del av svenska folket  –  inte vill höra. Inte minst vi som föddes på trettiotalet, blir förbannade på denna undfallenhet och minns med saknad dåtidens kraftfulla fackliga ledare såväl i LO som i förbunden. Och även den tidens ombudsmän vågade ta strid på ett helt annat sätt.

EU har inneburit och innebär fortlöpande en kamp mot arbetare och löntagare. Vad kan man annat vänta sig av en organisation som styrs av Europas mest reaktionära politiker. Inte tror väl någon att det stannar vid slopade kollektivavtal. Nej, såväl EU-kommissionen som dessa extrema högerpolitiker kommer att bekämpa arbetare och löntagare så länge EU finns.

Vill facket försvara vunna positioner måste det allra minst ta till de stridsåtgärder som en gång gjorde den svenska fackföreningsrörelsen till världens starkaste. Denna rörelse borde i dag genom någon form av manifestation tala om för EU-etablissemanget att det är detta som skall backa, och fackföreningsrörelsen som skall diktera arbetares och löntagares villkor.

Många med mig väntar på att den samlade fackföreningsrörelsen visar sin styrka men också att man sammantaget – utan undantag – vill slåss för de värderingar och mål som hittills varit fackförenings- och arbetarrörelsens ledstjärna. I denna kamp finns inte orden återtåg och kapitulation. Därför, kompromissa aldrig om kollektivavtalen!

Olle Ljungbeck