TEATER. ”En politiker kan vara förklädd till en hederlig arbetare, eller tvärtom”, säger clownen Jac. Publiken fnissar och jag gissar att jag inte är ensam om att skicka en tanke till vår nye statsminister.

Intima teaterns uppsättning av Hjalmar Bergmans Clownen Jac känns förvånansvärt modern med tanke på att pjäsen uruppfördes i radion 1930 allteftersom den skrevs.  Det är ett par kapitel ur ”en clowns katekes” som ligger till grund för Intimans dramatisering.

Spänsten beror delvis på genidraget att låta clownen spelas av två skådespelare, Sven Wollter och Lars Lind. Den ursprungliga monologen förvandlas till ett samtal mellan dem bägge. Wollter kraxar i närkontakt med publiken, improviserar och går ner från scenen och kontrasterar mot Linds mer distingerade figur.

Clownen Jac Trabac har ännu två förhoppningar i livet, den ena är att hans gamla kärlek ska minnas honom med glädje, den andra att han i sin dotter ska finna någon att hålla av så att hans fruktansvärda leda ska försvinna.

Men allt kommer på skam när den förre detta kärestan i ett brev meddelar att deras korta förbindelse endast har varit ”en skam och en smuts.” Och när dottern söker upp honom märker han till sin besvikelse att hon inte ärvt ett uns av hans begåvning. Clownen har ingen framtid och inget riktigt liv.

Clownkatekesen är kryddad med visdomsord och grymma sanningar om konstnärens förhållande till sin publik. Clownens nervösa skräck och hans förmåga att göra konst av sina egna överspända reaktioner har Hjalmar Bergman tagit från sina egna erfarenheter. Publiken får rådet att alltid ha en ask medlidande i fickan. ”Känner ni er smittad av ilska, stoppa bums ett par pastiller medlidande i er mun.”

Stycket får en särskild dimension  med vetskapen om att Hjalmar Bergman dog  nyårsdagen 1931 i Berlin, utsupen och nerdrogad ensam på ett hotellrum endast 47 år gammal, strax efter att boken Clownen Jac hade getts ut.

Lena Kallenberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören