NY BOK: Den brittiske journalisten John Pilger (ursprungligen från Australien) är troligen en av de mest noggranna faktasamlare man kan tänka sig. När han i nya boken Friheten får vänta skildrar konflikterna i Israel/Palestina, Irak och Afghanistan och ger bilder av utvecklingen i Sydafrika efter apartheid, av det ”moderna” Indien, och av folkfördrivningen från den lilla ögruppen Diego Garcia i Indiska oceanen, vet han vad han pratar om. Han har inte bara skrapat på ytan av problemen utan gjort mycket långtgående research och han tycks, när han ställer ansvariga mot väggen, alltid ha de rätta rapporterna och korrekta källorna att hänvisa till.

John Pilger väljer ständigt de förtrycktas perspektiv i sitt arbete med att avslöja makthavarnas lögner och peka ut de stora sammanhangen och sambanden, som bara alltför ofta har med kontroll över olja och andra naturtillgångar att göra. Han glömmer aldrig bort att bakom varje uppgift om bombningar, dödsskjutningar, fattigdom eller svält finns verkliga människor – människor som han ser till att möta, samtala med och alltid namnge.

När Afghanistan för länge sedan börjat betraktas som ”old news” åker Pilger dit och berättar om det kaos landet hamnat i efter USA:s ”befrielse”.

Kvinnorna är mer förtryckta än någonsin, kriminaliteten ökar lavinartat, civila dör fortfarande i tusental i konfliktens spår och det är svårt att se någon ljusning.

Apartheid har ersatts av ekonomisk apartheid
I Sydafrika visar han att apartheid visserligen är avskaffad men att den ekonomiska apartheid som nu behärskar landet innebär en fortsatt, och minst lika långtgående diskriminering av de fattiga svarta befolkningsgrupperna som någonsin förut.

Längst är avsnittet om Israel och Palestina och något mer klargörande, och upprörande, om vad som händer i området – och varför – har jag sällan läst.

Historiken bakom nationen Israels bildande, alla de FN-resolutioner rörande palestiniernas rättigheter som sedan dess har struntats i, alla brott mot de mänskliga rättigheterna som dagligen begås vid gränsövergångar – inte sällan mot barn – och all den ständiga förnedring som skildras (och som till exempel tar sig uttrycket att israeliska soldater totalt demolerar ett palestinskt kulturcentrum och avslutar sitt verk med att kleta ner hela barnavdelningen med avföring) gör det till sist nästan lätt att förstå hur människor kan bli så desperata att de tar till terrorism för att slå tillbaka.

Den som lärt om konflikten i svenska medier kanske tror att självmordsattacker är en del av gamla palestinska traditioner, men Pilger konstaterar: ”Självmordsattacker är en ny företeelse (liksom de är i Irak där de var okända före den engelsk-amerikanska invasionen). Under den första intifadan (1987–1993) förekom inga självmordsattacker.” Att det är mycket långt ifrån två jämbördiga parter som är inblandade i konflikten blir hjärtskärande tydligt.

Pilger har anklagats för att måla världen i svartvitt men det är en osanning.

Klarsynt och nyanserad
Han döljer visserligen inte sina egna åsikter och sin vrede men han överger inte heller sin förmåga till klarsyn och nyansering.
Ändå går det att känna viss förståelse för de där som hoppar på honom för hur han lägger fram sina fakta; behovet av att värja sig mot världens galenskap kan ta sig den gamla ohederliga utvägen att man skjuter på budbäraren när inget annat finns att ta till för att hålla det fruktansvärda budskapet på avstånd.

Att läsa John Pilgers böcker (tidigare har på svenska utkommit Den dolda dagordningen och Det ni inte fick veta) är oerhört påfrestande. Inte för att han är svårläst – det är han inte – utan för att ilskan och frustrationen hans berättelser väcker ibland gör det svårt att andas.

Eva-Lotta Hultén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören