Vill du återse farmors vedspis och kaffekvarn? Plättjärnet, köttkvarnen och stövelknekten i tungt gjutjärn? Ta då pendeltåget till Kallhäll norr om Stockholm.

Bolindermuseet i Kallhälls Folkets hus är ett titthål in i de svenska hushållen för 50 eller 100 år sedan. Här finns strykjärnskaminen, som eldades med pellets och värmde upp fyra strykjärn samtidigt. Här kan man beundra ett par bedårande leksaksspisar i gjutjärn, 20 till 30 centimeter breda, med löstagbara ringar för att passa kokkärl i olika storlekar.

Samtidigt visar museet upp ett stycke svensk industrihistoria som har fallit i glömska. När bröderna Jean och Carl Gerhard Bolinder startade sina verkstäder på Kungsholmen i Stockholm 1844 lades grunden till ett av Sveriges mest framgångsrika exportföretag. I drygt 100 år skulle Bolinder förse svenska och utländska kök med sina ”kökeffekter”, sina fiskebåtar med tändkulemotorer och sågverk med all tänkbar utrustning.

På Bolinders egen stumfilm från 1920-talet är fabriksområdet ett enda gytter av män som kör tungt gjutgods på handrullade vagnar. Silhuetten av Stockholms stadshus syns tydligt bakom dem.

Växte ur tomten
Tomten på Kungsholmen blev så småningom för trång, och midsommardagen 1909 (just efter storstrejken) invigdes Bolinders verkstäder i Kallhäll. Filmen visar hur gjutare i svettiga skjortor häller det glödande järnet i formar. Ritare och maskinskrivare – vid den här tiden var de män – sitter prydligt på rad i vita skjortor.

Trots att ljuden inte är bevarade är det lätt att föreställa sig gnisslet och slamret. Men också sorlet vid rasterna. För en modern betraktare är det mest slående att verkstäderna myllrar av folk. Sorlet avbröts av vällingklockan, som museets besökare gärna klingar i på prov.

– Den kallade arbetarna tillbaka till jobbet. Middagsrasten var ganska lång, upplyser museets grundare Kåre Andersson.

Kåre Andersson, vars far arbetade på Bolinderverken på 1950-talet, var från början inte intresserad av historia.

– Det var motorcyklar som gällde. Som ung tävlade jag i roadracing.

Under en mc-tur i närheten av Falkenberg i början av 1980-talet fick Kåre syn på ett lustigt järnföremål på en loppmarknad. Det visade sig vara ett prydnadsstycke från en ångmaskin, märkt Bolinder.

Dök upp nya gömmor
– När folk hemma i Kallhäll fick se den sa de, en efter en: ”Jag har också gamla Bolindergrejer hemma.”

– Då insåg jag att här fanns ett spännande spår att följa. Nåt skulle jag göra när motorcykelkarriären var över. Och när somliga samlar frimärken, så…

När han väl börjat leta fann Kåre Andersson spår från Bolinderepoken överallt. På vedspisar som slängts ute i skogen, på husgeråd, ja till och med på en lyktstolpe vid Stureplan i Stockholm. På museet finns också arbetarnas löne- och fackföreningskort. Liksom hyreskontrakt: Bolinder hyrde ut bostäder till arbetarna i Kallhäll. Till och med en ”gångbiljett” finns bevarad.

– SJ tog betalt av arbetarna då de ledde sina cyklar över rälsen vid Kallhälls station, förklarar Kåre Andersson. Fem kronor kostade ett årskort. SJ kunde ta betalt redan då.

Kåre Andersson, som är elektriker, har blivit en lokal kändis i Kallhäll. Numera kommer folk självmant med sina Bolinderfynd till honom.

– Nyss fick jag tag i en av Bolinders utombordsmotorer från 1930-talet. Jag hade redan tolv stycken. Men det här var den encylindriga modellen, den som fattades.