Ibland, när jag får en stund över, brukar jag tänka på hur det var förut, alltså förr i tiden.

Nu menar jag inte hur det var för 50 år sedan utan hur det såg ut under mina sista år som LO-ordförande. Vi hade under ett antal år haft diskussioner om hur vi skulle öka den kvinnliga representationen i olika beslutande organ, eftersom kvinnor var en bristvara.

Visserligen hade vi sedan några år en kvinna i LO:s ledning och visserligen hade Kommunalarbetareförbundet haft det goda omdömet att välja en kvinna som ordförande och därmed representant i LO:s styrelse, men ändå. Den enda organisation som garanterat hade en kvinna som ordförande var det socialdemokratiska kvinnoförbundet, men i övrigt var det glest.

I dag, ungefär 15 år senare, är situationen helt förändrad. Om ungefär en månad väljer vi för första gången på över 100 år en kvinnlig partiledare för det socialdemokratiska partiet.

LO före partiet – som vanligt
Det tog nästa lika lång tid för LO att få sin första kvinnliga ordförande, men man kom som vanligt före partiet.

Vi kan se en kvinna (Margot Wallström) på den näst högsta posten inom EU, vi har en kvinnlig ledare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen och vi har en kvinna på posten som partisekreterare!

Tittar man sig sedan omkring på lokal nivå, för min del har jag Storstockholms perspektiv, är kvinnodominansen bedövande. Praktiskt taget alla oppositionsråd är kvinnor. Jag tror att vi med de förändringar som är gjorda och ska göras kommer att få en slagkraftig uppställning de kommande fyra åren i opposition.

Jag är egentligen bara bekymrad för en stor grupp av Sveriges befolkning, nämligen pensionärerna. Att den borgerliga politiken skulle slå mot redan svaga grupper kommer väl knappast som någon överraskning. Arbetslösa och sjuka har fått se hur tryggheten urholkas på område efter område, protesterna har inte uteblivit och det enda försvar regeringen har haft är att de som jobbar får en skattesänkning.

Pensionärerna får inte sänkt skatt men väl höjda avgifter
Men pensionärerna får ingen skattesänkning – däremot höjda avgifter på en rad områden och urusla höjningar av sina pensioner. Är det inte dags för PRO att ta krafttag för att slå vakt om sina medlemmars intressen?

För att sluta som jag började, är inte tiden mogen också för PRO att välja en kvinna som ordförande?

Har ni problem med kandidater, kan jag bidra med ett namn! Vad sägs om ett före detta kommunalråd, landstingsråd, statsråd som därutöver har varit generalsekreterare i Svenska kyrkan?

Just det, Leni Björklund. Ta chansen att få en person som med stor kraft kan flytta fram pensionärernas villkor.

Stig Malm
Före detta LO-ordförande
Skriv till debattredaktören