I en porträttserie på Liljevalchs vårsalong avslöjas kända svenska feminister – Gudrun Schyman, Ebba Witt Brattström, Tiina Rosenberg, Maria Pia Boëthius – som lika maktgalna som historiens värsta maktmän. I Liv Weisbergs dokumentär Viljornas kamp. Filmen om feministiskt initiativ avslöjas Ebba Witt Brattström som en tjejapa som kör sitt eget race och säger en sak men gör en annan.

Feministiskt initiativs förhållande till politiken är komplicerat, just för att man vill distansera sig från makten. ”Makt” är inte rätt för varken en god kvinna eller god feminist. Reaktionerna på fi blir att de antingen är för opolitiska eller för militanta. Det som i ett sammanhang anses mesigt är verklighetsfrånvänt och alldeles för queert i ett annat. När Tiina Rosenberg säger att den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt har det ett helt annat sken än när Bo Rothstein gör det. Hon elitistisk tokfeminist, han balanserad sanningssägare.

Någon sa efter att ha sett Viljornas kamp att partiet mest av allt ger en bild av feminismen som religion. Och för många människor är det nog så feminismen fungerar i dag, som en tro på att en annan värld är möjlig, som en livsstil och en världsåskådning med olika grader av renlärighet, med olika utsikter till att kunna leva rätt mot sin tro.

Den mest slående scenen i Viljornas kamp sorteras lätt in i religionsanalysen. Det är när fi med blandade känslor har åkt till politikerveckan i Almedalen och Ebba Witt Brattström ska leda en ”feministstafett” – en talkedja där olika talare berättar varför det feministiska initiativet är viktigt, typ – framför en församling som mycket påminner om just en församling.

En fi-medlem pekar på Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson och Ebba Witt Brattström utbrister något i stil med att ”Ja det var därför jag inte ville ha någon presskonferens”. Det är den perfekta bilden av feminismen som skyddad tankeverkstad och mystifierat systerskap.

Om man inte kan ta en kritisk fråga från en ledarskribent, hur ska man då kunna hantera en riksdag? Och hur ser ens definition av politik ut om man inte vill se konflikter? Ebba Witt Brattström företräder en bred och stark linje i den feministiska diskussionen i Sverige, som utgår från en heteronormativ problemformulering, en gemensam historieskrivning och en paradoxal idé om att alla kvinnor hör ihop i ett mystiskt systerskap.

Det är en feminism som ogillar att prövas, kritiseras och använda sig av andra perspektiv än genus och så länge som det fortsätter kommer att få räkna med att liknas vid en kyrka.

Karolina Ramqvist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören