I årets avtalsrörelse har vi fått ett nytt ord – öppningsklausuler. Ord är viktiga och farliga, särskilt de som är värdeladdade och har en positiv underton. Vem vill vara rigid när man kan vara flexibel? Varför tala om yrkeskunskap när alla talar om kompetens? De som har ett nytt ord får tolkningsföreträde i vad det betyder.

Arbetsgivarna vill att öppningsklausuler ska införas i riksavtalen, det betyder en ny regel i avtalet om att man lokalt kan avtala om försämringar av löner och villkor. Öppningsklausuler infördes i de tyska avtalen för drygt tio år sedan, efter sammanslagningen, men innebär där något annat än vad de svenska arbetsgivarna kräver.

Det är sant att det som händer i Tyskland har stor betydelse för utvecklingen här hemma. Ett skäl är att Tyskland är en av svensk industris viktigaste handelspartners/konkurrenter. Ett annat är att Sverige är Tysklands lillesyskon när det gäller regleringen av arbetsmarknaden, båda stammar från den preussiska arbetsrätten under andra halvan av 1800-talet.

Men över åren har de bägge regelsystemen utvecklats, likheterna är stora men också skillnaderna. Att parterna i Tyskland har enats om öppningsklausuler beror på några mycket viktiga skillnader.

Den tyska arbetsrätten är delad i två skilda system. Ett system med förhandlingar mellan parterna för avtalen och ett annat system, som är strikt reglerat i lag, för alla anställdas inflytande på sin arbetsplats.

I det lagreglerade systemet har den fackliga organisationen ingen uppgift och inga rättigheter, dessa tillhör istället alla anställda genom det som heter betriebsrat (=företagsråd). Det är tvärtom så, att de rättigheter som lagen tilldelar företagsrådet, till exempel träffa överenskommelse om utgående löner och arbetstidens förläggning, kan fackföreningen inte avtala om, detta för att förhindra konkurrerande regelsystem.

Facket delar inflytandet med de anställdas valda representanter
Avtalsparterna är således begränsade till att komma överens om det som inte är företagsrådens lagreglerade mandat. De två viktigaste frågorna i avtalen blir då minimilönerna och veckoarbetstiden.

Den centrala fackföreningens viktigaste uppgift är att hindra alla försök till utpressning från arbetsgivaren där jobb och trygghet ställs mot löner och villkor. Därför har de anställda i Sverige avsagt sig rätten och möjligheten att försämra de egna villkoren. De har kämpat sig till ett riksavtal med stoppklausuler, klausuler som blockerar utpressning.

Samtidigt krävs det nästan alltid möjligheter till lokala lösningar, till exempel för att variera veckoarbetstiden. För svensk fackföreningsrörelse har detta alltid varit och är en strategisk fråga, balansen mellan det centrala skyddet mot utpressning och den lokala anpassningen för att göra lokala fackföreningar starka med förhandlingsmandat.

I det tyska systemet är det inte möjligt att överföra frågan om arbetstidens variation till någon lokal facklig nivå eftersom frågan om arbetstidens förläggning tillhör företagsrådet och det är inte en del av den fackliga organisationen. Att helt överlåta frågan om arbetstidens längd till företagsråden vore att kraftigt försvaga de centrala avtalen och förlora kontrollen över arbetstidens längd.

Trots detta inser de tyska fackföreningarna att veckoarbetstiden i flera fall kan och bör variera över tiden. Öppningsklausuler är då en tysk lösning på den svåra avvägningen om vad som måste regleras centralt och vad som ska gälla på en enskild arbetsplats utan att förlora det fackliga inflytandet och att då öppna för utpressning.

Lösningen är en möjlighet att avvika från riksavtalets regler, men bara efter förhandlingar med fackföreningen centralt eller inom de spärrar, korridorer, som riksavtalet anger.

Öppningsklausuler är därför en betydligt mer centraliserad lösning på avvikelser från riksavtalet än den dispositivitet, de korridorer och de stupstockar som de svenska riksavtalen ibland innehåller.

Men om detta är den grundläggande orsaken hur har då, dessa klausuler, använts i praktiken. På i huvudsak två olika sätt:

• Förhandlingar och överenskommelser om varierad veckoarbetstid på samma sätt som redan sker på tusentals arbetsplatser i Sverige.

• En anpassning av lönekostnaderna i de nya förbundsländerna, östra Tyskland, de fem nya förbundsländerna, till en lägre lönenivå utifrån en låg produktivitet.

Fel att kräva öppningsklausuler i Sverige och hänvisa till Tyskland
Dessa två fall är de helt dominerande. I inget av dessa fall har det bäring på svenska förhållanden. Därutöver har de haft betydelse i ytterligare två fall:

• En förlängning av arbetstiden med lönekompensation från riksavtalens ofta 35 timmar, vilket betyder oförändrad lönekostnad per timme. Normalarbetstiden för heltidsarbetande är dock fortfarande kortare i Tyskland än i Sverige.

• En sänkning av lönekostnaderna i västra Tyskland genom lägre lön per timme, lägre gratifikationer eller längre arbetstid utan lönekompensation. Dessa exempel är då tidsbegränsade och oftast kopplade till garantier om investeringar och sysselsättning.

Den tyska fackföreningsrörelsen befinner sig inte på vild fanflykt bort från avtalen. Öppningsklausuler är tysk balansgång mellan rigiditet och flexibilitet inom ramen för den tyska arbetsrätten.

Klausulerna är inte, som de svenska arbetsgivarna påstår inför årets avtalsrörelse, en rätt för de lokala parterna att förhandla bort riksavtalet. Att kräva det här hemma, med Tyskland som argument, är därför i sak felaktigt.

Ingemar Göransson
LO-utredare
Skriv till debattredaktören