NY BOK: ”Trevlig.”  Det ordet sammanfattar, på gott och ont, Bengt af Klintbergs Svensk fluxus.

Fluxus var en lekfull konströrelse som slog igenom på 60-talet. Påverkade av bland annat dada-rörelsen och Duchamp, som 1914 ställde ut en pissoar på museum, gjorde de konst av vardagen, med den skillnaden att fluxus-konstnärerna även gjorde konst av vardagshandlingar som att göra sallad eller borsta tänderna. Fluxshop, en postorderfirma för lågpriskonst, var en reaktion mot den traditionella konstbranschens enorma priser på exklusiva stjärnkonstnärers verk.

Glatt, snällt och lite fånigt

Fluxus-rörelsen ville göra konst för folket. Mottot var det välbekanta: ”allt är konst”, men ofta gick man ännu längre, vilket illustrerades av fluxus-konstnären Joseph Beuys som förlorade sin professur vid konstakademin i Düsseldorf när han antog alla sökande eftersom ”alla är konstnärer.” Men även fluxus-konsten hade sina stjärnor som Yoko Ono och just Joseph Beuys, vars verk ironiskt nog nu säljs för miljonbelopp.

Fluxus-konsten var ofta glad, snäll och lite fånig, ungefär som boken Svensk fluxus.

Rörelsen har fått en renässans, med bland annat en utställning på Moderna Museet 2003. Detta gör Svensk Fluxus aktuell, men det är ändå 60- och det tidiga 70-talet som tar plats. Då var folkloristen Bengt af Klintberg själv en fluxus-konstnär som gjorde konst av skalade apelsiner och mögligt bröd.

Detta blir ett problem. Nostalgin ligger tung över Svensk Fluxus och den konstnär som tar överlägset mest plats är – Bengt af Klintberg.

Bilderna har karaktären av familjealbum
Minnena är många, som när han är på väg till en utställning i Tyskland: ”Det var fruktansvärt kallt i bilen, vi satt hopträngda och skakade av köld… Bilen gick allt långsammare; i uppförsbackar fick vi åka på ettans växel.”

Bildmaterialet är rikligt men har ofta karaktären av ett familjealbum där blivande kulturkändisar, syskon och kompisar till Bengt af Klintberg blandas om vartannat. Och det är nog just de som har mest utbyte av Svensk Fluxus. ”Titta! Vad unga vi var, vad roligt vi hade!” Familjealbum är oftast roligast för de som själva var med.

Som folklorist har Bengt af Klintberg fått en stor och välförtjänt publik med moderna klassiker som Råttan i pizzan och Den stulna njuren; liksom Günther Wallraff har hans efternamn till och med döpt ett eget fenomen, ”klintbergare” och ”wallraffa”. Men i de folkloristiska böckerna har ambitionen varit större, Svensk fluxus liknar mer ett begåvat middagstal i språk och ton.

Andreas Palmaer
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören