Skildring av makt och utanförskap
Visst är det förföriskt att sitta på ett plan på väg till Paris och öppna en bok där huvudpersonen gör just detsamma. Men bara efter några sidor tar berättelsen och språket över.
Lykke, som man först tror är lesbisk, är både på flykt och på väg framåt och förbi smärtan av att vara en avvikare. Hon är precis som den person hon åker för att ta reda på mer om, Herculine Barbin som levde mitten av 1800-talet, intersexuell – eller som det kallades då – hermafrodit.
Skickligt, skickligt växlar Ann Lagerhammar mellan Lykkes tankar, minnen och handlingar och fragment från Herculines dagböcker – tidigare upphittade och omskrivna av ingen mindre än Michel Foucault.
Lagerhammar vågar också låta Foucault ge läsaren de teoretiska ramar som behövs för att förstå makt och utanförskap, människans behov av att klassificera och stöta ut.
Det är en grepp som fungerar, liksom flera av de diskuterande passager som handlar om Lykkes egentliga forskningsprojekt, forskningsetik.
Det är bara ibland som Lagerhammar inte förmår låta sina särskilda kunskaper ligga som en dov bakgrund och blir för detaljerad, vilket till exempel bara gör Lykkes tai chi-övningar tråkiga.
Genom upplägget och sitt vackra, precisa och betraktande språk förmår Lagerhammar också att göra Lykkes och Herculines upplevelser allmängiltiga. Hon skriver:
”Om vissa minnen är som stenar på en strand och vissa är släta och lena i handen, vissa skrovliga, finns det ytterligare några, ett fåtal, som är så vassa att de inte låter sig beröras. De ligger djupt och syns sällan. Syns de någon gång täcker man skyndsamt över för att inte göra sig illa, men också för att skydda andra.”
Det här är Lagerhammars debutbok och hon säger att hon lika gärna kunde ha skrivit om någon annan med ett extremt utanförskap, men nu var det Lykke som ställde sig främst och krävde att få sin historia berättad.
Petra Östergren
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören