Proggen en smältdegel
MUSIKBOK. Nu finns kaffebordsboken om proggen, sjuttitalets sällsamma svenska musikrörelse. Ta soundtracket till Lukas Moodysons film Tillsammans, addera vitsen om agitpropgruppen Krampnävarna och Ulf Lundkvists seriefigur Viggo Filtner, (den eviga hippien och festivalarrangören som kan spela början på ”Smoke on the Water” på sin blockflöjt, ”sen improviserar jag”).
Nu kan man kolla verkligheten bakom dessa legender om 70-talet. Och även om boken 99 proggplattor i sin egen tid hade framstått som misstänkt prydlig, snarast ett skämt, är det en kulturgärning att trion Bengt Eriksson – Mia Gerdin – Stefan Wermelin samlat ihop den här kommenterade skivbacken.
Konceptet är enkelt: tre författare, 33 favoriter var, kronologiskt. Presentation, minnen, fakta och skivomslag, ett uppslag per vinylplatta. Det är som att bläddra i någons gamla skivsamling och för varje lp få del i ett samtal. En del känner man igen, annat är uddare än udda.
Sida vid sida
Samtalet får en biton av nostalgi ifall man själv var med, men det spräcker också klichéer som dammat ner vårt minne av epoken. Här står det i dag okända tillsammans med dom stora namnen. Sida vid sida, tillsammans följs dom åt: Nationalteatern, Blå Tåget och Träd, Gräs och Stenar, men också Kåklåtar, Bella Ciao och Philemon Arthur & the Dung. Jazz, visa, fela, skrammel: Progg är inte en genre utan ett konglomerat.
Det som i dag slår en som mest förunderligt är just att alla de här uttrycken – från Hoola Bandoolas målmedvetna vänsterpop till kosmiskt synt-vinglande ”Älgarnas trädgård” – för en tid faktiskt uppfattade sig som en Rörelse. Indiebolag och marginella fenomen finns också i dag, men nu är man marginell också i förhållande till andra marginella.
Proggens styrka
70-talet odlade en känsla, en stor berättelse, business och Abba var det gemensamma spöket och vi andra alla ”utanför samma båt”. Den förvirrande mångfalden var proggens styrka. Bokens stilart är klassisk folkbildning och jag uppskattar att i synnerhet Mia Gerdin också går in på hur musiken låter. Ibland tänker jag att några djupsinnigheter kunde ha suttit, nu när vi har så långt perspektiv. Men en god grund läggs och man inser att liksom med Viggo Filtner är det med hela proggen: något tålde den skrattas åt men samtidigt hedras ändå.
Titel: 99 proggplattor
Författare: Bengt Eriksson, Mia Gerdin och Stefan Wermelin
Förlag: Alfabeta
Trygve Söderling
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören