I ett brev till Karl XII daterat 1711 klagade den unge Silfvercrantz på ”kammarkarlarna” som bara såg till kronans inkomster år för år, och inte till hur inkomsterna kunde växa på några års sikt.

Beteckningen ”kammarkarl” syftade på dåtidens ämbetsmän i kammaren (kammarkollegiet) som hade hand om statens utgifter och inkomster. Mot dessas alltför smala  budgetperspektiv ställde Silfvercrantz ”kommersbetjänterna” som ansåg att satsningar på näringar och sysselsättning borde prioriteras även om det tillfälligtvis innebar lägre inkomster till staten. I nutida språkbruk kan man kalla det Silfvercrantz förordade för investering i sysselsättning, eller för en mer expansivt inriktad budgetpolitik.

Huruvida Karl XII som då befann sig i Bender hade något större intresse för ekonomisk politik ska jag låta vara osagt. Men kri-tiken från Silfvercrantz och andra resulterade i en förändring i statsapparaten som gjorde att den makt ”kammarkarlarna” hade minskades till förmån för dem som vill satsa mer expansivt.

Socialdemokraterna behöver tänka nytt om den ekonomiska politiken
Jag har kommit att tänka på denna händelse när jag diskuterat socialdemokratins behov av ideologisk och idémässig renässans. Det område som är mest i behov av nytänkande är den övergripande ekonomiska politiken.

Den ordning vi har idag innebär att finanspolitiken inriktas på ett kraftigt överskottsmål och strama budgettak, samt att penningpolitiken hanteras av en oberoende riksbank med ett mycket lågt satt inflationsmål. Denna politik formulerades under 1990-talets ekonomiska kris och har präglat socialdemokratin under de senaste 15 åren.

Bakom denna politik ligger inte bara den av Silfvercrantz för 300 år sedan påtalade konflikten mellan att se statsbudgeten som ett mål i sig eller som ett medel för växande välfärd. Här ligger också en stor portion nyliberalt tankegods som under 1990-talet tyvärr fick fotfäste långt in i socialdemokratin.

Sysselsättningen är målet – budgeten är medlet
I den nyliberala tankevärlden är marknaden det enda rättesnöret medan demokratiskt valda politiker ses som populister som slarvar med den ekonomiska politiken. Den nyliberala strävan blev att avlöva demokratiskt valda politiker och istället överföra makten till ekonomiska och juridiska experter. Riksbankens oberoende och finanspolitikens strikta budgettak är bland annat ett resultatet av dessa nyliberalt inspirerade lösningar. Det var inte så att det var med någon större förtjusning inom socialdemokratin som dessa reformer genomfördes. De motiverades också naturligtvis med andra argument än de nyliberala. Ett sådant var ”kammarkarlarnas” gamla argument där budgeten var ett mål i sig – i ord kallades det för sunda statsfinanser.

Men i min värld är sunda statsfinanser de som är förenliga med full sysselsättning. Om sysselsättningen är målet måste socialdemokratin åter se budgeten som medlet.

Stefan Carlén
Förbundsekonom, Handels
Skriv till debattredaktören