NOVELLER. Att litteraturen inte känner några gränser har jag ibland funderat över under de senaste veckornas umgänge med bokförlaget Tranans stora satsning på noveller från andra horisonter än den svenska.

Hittills föreligger sex antologier från sex länder, tre kontinenter: Polen, Litauen, Sydafrika, Iran, Kina och Vietnam.

Det är ett välkommet initiativ. Det är ingenting mindre än en kulturgärning. 

De sex volymerna presenterar nästan hundra författare för den svenska publiken och lejonparten är relativt okända.

Tanken svindlar när man inser vilken mäktig och månghövdad flodvåg av röster litteraturen ändå är.

Vem håller i taktpinnen?
När jag sa att litteraturen inte känner några gränser syftar jag på det skrivna ordets universalitet; men berättelser söker också upp de gränser som finns för att definiera dem och i förlängningen överskrida dem. Det kan vara gränser mellan länder eller politiska system, mellan religioner och kulturer.

Litteraturen som sådan är gränsöverskridande, men varje lands berättelser är påverkade av den miljö i vilken de tillkommit. Samtidigt får man lära sig – med detta svep genom några länders litterära avknoppningar – att miljön (människornas predikament) skiftar över tid.

Man kan ställa sig intressanta frågor om hur ett lands litteratur förändras i förhållande till makten. Vem håller i taktpinnen och varför?

Har den litauiska litteraturen (Att avregistrera ett spöke heter volymen) förändrats sedan glasnost? Är författarna friare?

Och hur ser den sydafrikanska litteraturen ut efter apartheidsystemets upphörande? Handlar deras berättelser mindre om rasåtskillnad nu? Ett axplock typiska historier finns i antologin En stereo i Soweto?

Olika villkor
Man kan också fråga sig om det existerar litteratur som i sig överskrider gränser, som alltså kan vara skriven var som helst och när som helst, som inte låter sig artbestämmas? Det tycks mig som om varje fråga man kan ställa utifrån alla dessa noveller utgör ett oändligt forskningsfält.

Varje bok innehåller intressanta och inte sällan ganska uttömmande förord skrivna av entusiaster som ägnar sig åt att besvara den typen av frågor. Jag kan ta ett exempel från den litauiska horisonten. Under Sovjettiden var novellen faktiskt en genre som oftast undgick den stränga censuren eftersom den korta berättelsen ansågs obetydlig, vilket medförde en viss frihet för författarna. Efter glasnost och med införandet av en fri marknad och öppnandet av gränser uppstod ett nytt problem för litteraturen: den fick ”avkastningskrav”. Man var fri att skriva efter eget huvud, men det måste löna sig.

Det viktiga är hur det skildras
Det är svårt att komma på något generaliserande att säga om dessa sex antologier mer än att de med nödvändighet är ganska ojämna utifrån ett subjektivt betraktelsesätt. Men de flesta fungerar just så som det är tänkt, som fantasieggande introduktioner till en mängd författarskap. Jag anar ambitionen att presentera en ny generation författare från olika länder.

I den bemärkelsen avviker den iranska antologin, Dans på slak lina från de övriga genom att författarna är ordentligt etablerade och i genomsnitt äldre än författarna från till exempel Kina (Solskenet i munnen) eller Polen (Navelsträngen i jorden). Det är lite besynnerligt eftersom prosan kommit inom den persiska litteraturen först under senare decennier, medan poesin alltid varit stor i Iran. Det borde bädda för att många yngre författare också prövar novellgenren, men man kanske inte har ansett deras bidrag tillräckligt värdefulla.

Utifrån antologierna kan man inte säga att ett visst land eller en viss kultur gör litteraturen mer högtstående än på andra håll. Det är inte vad som skildras – som någon svensk författare sagt – utan hur det skildras.

Råhet och ömhet
God litteratur är alltid en motståndshandling, oavsett om författaren bågnar under tyngden av politisk repression eller försöker komma tillrätta med sina egna inre demoner. Författaren är i alla fall sin egen tids och sin egen kulturs vittne, även om hon som i en del av bidragen skriver historier som skulle kunna ha utspelat sig var som helst och när som helst.

Själv är jag mycket tilltalad av novellerna från Kina och Vietnam (Eldsommar, juliregn); historier där råheten och ömheten hela tiden blandar blod. I linje med denna vurm för det österländska är det en litauisk novell som fascinerar mig mycket, ”Arhaten i Vilnius”, den handlar om en man som i buddhistisk anda befriar sig från sina önskningar och därigenom blir av med sin dödsångest. Jag läste den som en symbolisk historia sprungen ur ett land där människor för överlevnads skull sökt befria sig från sina önskningar, något som var ett nödvändigt ont i ett sovjetsystem som inte såg den enskilda människan eller befattade sig med hennes verkliga behov.

Novellsamlingar: Polen, Vietnam, Kina, Litauen, Iran och Sydafrika berättar
Förlag: Tranan

Erik Löfvendahl
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören