Varsågod – en tidning och ha en bra dag

God morgon, god morgon. Tina Petersson har fullt upp. På fyra timmar ska hon dela ut nästan 1.000 tidningar. Sen ska hon till sitt andra jobb som värdinna i en shoppinggalleria. Foto: Kerstin Carlsson.

– God morgon, morgon, morgon. City, City, City, City, hörs en röst.
– Varsågod, varsågod, varsågod, säger konkurrenten.

Plötsligt stannar tre bussar på terminalen vid Gullmarsplan i Stockholm. Jäktade pendlare tränger sig ut genom bussdörrarna. Fasta blickar. Raska steg smattrar, på väg mot tunnelbanan.  Den gråmulna morgonen lyses upp av de färggranna jackorna i rött och gult, som en välkomstkommitté av gratistidningsutdelare. Sedan några år tillbaka har tidningsutdelarna blivit ett nytt inslag i storstädernas gatubild.

Henry Copara, som delat ut Stockholm City i tre år, har placerat sig strategiskt vid dörren ned mot tunnelbanan. Snabbhänt delar han ut tio tidningar på en minut, sedan minskar strömmen med pendlare. Han greppar en ny bunt och gör sig återigen redo. Cirka 1.000 tidningar hinner de med att dela ut från klockan sex till tio på morgonen.

– Det är svårt att få andra jobb, berättar Henry Copara.

För några år sedan såg livet helt annorlunda ut. Han bodde i en bergsby i Ecuador där han hade ett kafé och en liten butik. Men det var innan han träffade sin svenska flickvän.

Trippellager
– Jag kom hit januari 2003. Det var 25 grader varmt i Ecuador, här var det 25 grader kallt. Men jag trivs här. Flyttar man till ett annat land måste man vara positiv, säger han.

Ibland har han två, eller till och med tre, långkalsonger för att värja sig mot vinterns morgonkyla.

Han har sökt en massa jobb, men bara blivit kallad till två intervjuer. Ett av dem, ett städjobb på heltid, blev han erbjuden. Men lönen var så låg, 65 kronor i timmen, att han hellre jobbar som tidningsutdelare fyra timmar för cirka 90 kronor i timmen.

– Jag tjänar lite mindre än om jag skulle jobba heltid men skillnaden är inte så stor, säger han.

– City, city, city, säger han och delar ut några tidningar till förbipasserande.

Sedan viftar han med en tidning mot en busschaufför som precis slagit upp sin framdörr. Kvinnan bakom ratten ler igenkännande men skakar på huvudet. För att få ekonomin att gå ihop jobbar Henry Copara extra i en videobutik.

– Ibland, morgonen efter jag jobbat i videobutiken, är jag lite trött, säger han. Jag somnar då efter ett på natten. Sedan går jag upp fem för att hinna till jobbet klockan sex, säger han.

Små marginaler
Med tidningsutdelningen och jobbet i videobutiken får han cirka 10.000 kronor i månaden efter skatt.

– Det räcker, men det är ju inte så att man stoppar undan en massa pengar till semester eller så.

– Jag har en ny cykel och cyklar överallt. Vinter som sommar. På så vis sparar jag in 600 kronor i månaden (månadspriset för kollektivtrafiken i Stockholm red.anm).

– Men jag skulle helst jobba som personlig tränare. Om man sportar mycket blir man inte lika deprimerad och sjuk på vintern, säger han.

Ytterligare två bussar rullar in och Henry börjar tala med en kollega som också jobbar för Stockholm City.

Några meter därifrån står Tina Petersson i sin gula jacka. Hon jobbar för konkurrenten, Aftonbladets gratistidning Punkt.se.

– Det gäller att skynda sig och vara först framme då bussarna kommer in, säger hon.

Några särskilda tips och tricks för att vinna kampen om tidningsläsarna har hon inte fått.

– Inte mer än rådet att vara glad och trevlig, säger hon.

Sexuella trakasserier
I vanliga fall brukar konkurrensen vara hårdare. Men för tillfället har Metro dragit in sina utdelare. Punkt.se skiljer sig på ett sätt från de andra gratistidningarna. De anställer mest unga tjejer.

– Kanske är det därför de haft lite problem här, säger väktaren Jesper Wikander.

Nu gör han och kollegan extra många turer uppe vid bussterminalen. De senaste morgnarna har nämligen några män stått och stirrat på de unga tjejerna. Punkt.se:s teamledare Daniel Kjellberg berättar att en man till och med förföljt en anställd efter arbetstid. Dessutom har det förekommit tafsande och oanständiga förslag.

– Jag blev chockad då jag fick reda på det, säger Daniel Kjellberg.

Även Henry Copara har varit med om en del spända situationer.

– Ibland blir jag kallad rasist eller kommunist. Jag har ingen aning om varför jag kallas kommunist, säger han förvånat.

Men otrevliga situationer hör till undantaget. Nästan alla som vi möter är trevliga, förklarar de tidningsutdelare som LO-Tidningen talar med. De känner igen flera av de resenärer som passerar varje morgon.

– Jag har fått choklad varje jul, säger Henry Copara. Förra året var det en kvinna som sa att hon brukade ta tidningen från mig. Hon gav mig en chokladask.

– Då blir man glad.