Riksdagen fattade före sommaruppehållet beslut om en uppräkning av presstödet. Beslutet var välkommet eftersom nivån på presstödet urholkats. Beslutet togs i bred enighet, även centern och kristdemokraterna ställde sig bakom det. Efter valet meddelade Sveriges mest kortvariga kulturminister, moderaten Cecilia Stegö Chilò, att hon inte tänkte verkställa beslutet.

Skälet till uppskovet uppgav kulturministern vara att en underordnad tjänsteman vid näringsdepartementet den 20 september – tre dagar efter det svenska valet – fått besked av en likaledes underordnad tjänsteman vid EU-kommissionen att kommissionen inte godtog uppräkningen av presstödet och att kommissionen dessutom tänkte påbörja en granskning av det svenska presstödets förenlighet med EU-rätten. Om Sverige genomförde beslutet skulle de tidningar som erhöll uppräknat stöd bli skadeståndsskyldiga, enligt ett av EU-tjänstemannen framfört hot.

På grundval av denna muntliga information meddelade Stegö Chilò den 9 oktober kommissionen att den svenska regeringen tills vidare uppskjutit ett genomförande av riksdagsbeslutet. Men beslutet har inte fattats av hela regeringen utan av Stege Chilò
ensam; ett märkligt förfarande då det handlar om något så viktigt som uppskov med ett riksdagsbeslut.

Regeringens hantering av presstödet är uppseendeväckande och väcker många frågor av pinsam art. Presstödet har funnits under alla år vi har varit med i EU. Allmän enighet råder om att den nationella medie- och kulturpolitiken inte faller inom EU:s kompetensområde. Presstöd finns i olika former i flertalet EU-länder utan att kommissionen anmärkt på detta.

Söker svar
I förra veckan granskade riksdagens konstitutionsutskott, KU, regeringens kontakter med EU-kommissionen. KU-ledamöterna efterlyste skriftlig dokumentation om varför EU-kommissionen vill inleda en granskning av presstödet och även varför kommissionen hotat med skadestånd om inte riksdagsbeslutet sköts upp.

KU-ledamöterna fick till sin förvåning höra av näringsdepartementets handläggare att någon skriftlig dokumentation inte finns och att kommissionen inte ens vill bekräfta att den inlett en granskning, eftersom kommissionen anser att det hela rör sig om informella samtal på tjänstemannanivå.

Uppgiften är sensationell. Det enda beslutsunderlag den svenska regeringen haft för att återkalla ett av riksdagen fattat beslut är en kortfattad dagboksanteckning från ett informellt samtal som förts mellan två politiskt oansvariga tjänstemän. En anteckning vars sakliga innehåll kommissionen dessutom inte vill bekräfta skriftligt.

Kan det verkligen gå till på detta sätt? Hur kan det komma sig att en svensk regering – eller rentav ett enskilt statsråd – anser sig ha rätt att överpröva ett riksdagsbeslut på så lösa grunder? Ett riksdagsbeslut som dessutom handlar om så viktiga ting som villkoren för yttrandefriheten och mångfald i opinionsbildningen?

Varför krävde inte regeringen att kommissionen bekräftar och motiverar varför den vill ifrågasätta det presstöd som funnits alla de år Sverige varit medlem i EU? Varför meddelar regeringen inte helt sonika att utan en formell, skriftlig motivering, som undertecknats av en ansvarig EU-tjänsteman, finns inga skäl att överhuvdtaget pröva frågan?

Mjölkar eu-kossan
På de frågorna finns ett olustigt svar. Det är att moderata krafter inom den nuvarande regeringen gärna ser att presstödet avvecklas och att de inte drar sig för att utnyttja EU-byråkratin i syfte att komma åt stödet. Stegö Chilòs åsikter om public service gör att en sådan misstanke är ofrånkomlig.

Inte heller hennes efterträdare Lena Adelsohn Liljeroth lyckades förklara regeringens beteende när hon i tisdags svarade på frågor i riksdagen. Hon tycks tro att hon är tvungen att ta order från underordnade EU-tjänstemän.

Regeringens flathet leder till att många dagstidningar får leva i ovisshet om sin framtida ekonomi. Ett sjuttiotal dagstidningar erhåller idag presstöd. Många av dem skulle inte överleva om presstödet drogs in.

Presstödet spelar en central roll för mångfald i pressen. Trots tidningsdöd utkommer på flera orter två dagstidningar, medan i andra länder lokala tidnings-monopol numera är huvudregeln. Tillsammans har de presstödda tidningarna omkring en miljon läsare. Utan presstödet skulle Sverige bli ett tystare land. Utrymmet för samhällsdebatt skulle inskränkas och tidningsläsarnas valfrihet
minska.

Det är ingen nyhet att EU-byråkratin försöker tillskansa sig makt över allt fler samhällsområden. Men att Sverige har en regering som inte förmår försvara beslut som fattas med bred majoritet i riksdagen mot anslag från EU-byråkratin är en djupt oroande nyhet.