KLASSRESOR. I det senaste valet var inte klassfrågan särskilt gångbar och det är kanske inte så konstigt då fem myror är fler än fyra elefanter. Medelklassen är numerärt större än arbetarklassen och de är inte intresserade av klassfrågan; eller?

Kanske håller ändå någonting på att hända. I boken Tala om klass berättar femton kvinnor om sin klassresa. Från arbetarklassen, men också från det Marx skulle kallat ”trasproletariatet”, till de mer välbeställda samhällsskikten.

När jag läser de lite ojämna men ändå välskrivna texterna slås jag av den gamla sanningen att lycka inte alltid följer på framgång. Tvärtom verkar höga akademiska poäng på något sätt skapa distans till det ”vanliga” livet.

Klassresan visar sig vara en ganska vinglig färd. Flera av författarna fruktar en slags ”upptäckt” och Anneli Jordahl skriver om en ”granskningsnämnd i örat” och en ”inre majorska som låter straffpiskan vina”.

Samtidigt som de också kan känna sig som klassförrädare lämnar de inte så mycket plats för att berätta om kampen för att nå dit man kommit. Och för det goda man eventuellt faktiskt uträttar i sin nya roll i medelklassen.

På botten igen
Till en början blir jag irriterad på klagandet över småsaker som att de pratar för högt och om fel saker på middagar. Eller att de inte vet att rätt använda kniv och gaffel på det sätt som Magdalena Ribbing föreskriver.

Men så småningom förstår jag att det på ett plan inte har hänt så mycket i deras liv. De började från botten och klättrade uppåt bara för att hamna på botten igen, fast i en ny klass. De som är födda in i medel- och övre medelklass står alltid över dem.

Någon större känsla för den eventuella nytta det kan finnas med att städa, laga mat eller svetsa såsom man gör i den klass de kommer ifrån, märks inte heller. Även om det finns en längtan tillbaka, också till det ”onda”. Många av barndomsskildringarna är ganska råa men ändå på något sätt ömsinta.

Det tar ett par generationer
Den som klarast markerar mot arbetarförakt är Tiina Rosenberg som på sitt välkänt rättframma sätt konstaterar att hon tycker lika illa om klasshat som om rasism och homofobi.

En klassresa tar förmodligen ett par generationer att genomföra och har många variabler, till exempel kön och etnicitet. Ytterligare en, ett slags vuxenblivande under karriären, skildrar flera författare i boken, däribland Gudrun Schyman. Hon skriver:

”Jag gjorde en klassresa och hjulspåren är kvar. Som avtryck, som blåmärken, som frostblommor i isen, som välbekanta födelsemärken. Som en varm kofta att ömka sig i och som ett skavande livstycke att slita av sig. I glappet står ibland en liten flicka och gråter. Men när hon vänder sig om ser hon en lysande och mogen kvinna”.

Insikter
Boken spänner över allt från Susanna Alakoskis text som mot slutet blir ett politiskt tal och Tiina Rosenbergs avhandling. med fotnötter och allt, till rent litterära texter som Lena Kallenbergs städersketillvaro som hon sedan överför till författarens ordstädande vid textredigering. Eller Elsie Johanssons jorddoftande text som kan tyckas väl tung. Men egentligen inte kan vara annat då man, även i nutidens halvhysteriska positivism, måste inse att det inte var så kul att växa upp och knappt ha mat för dagen.

Detta är en av alla de insikter jag får av boken som har en viss ryckighet, något en antologi nog måste ha. Men där allt känns genuint och ärligt menat och där också själva klassproblematiken är en spänningsfaktor.

Tänk om…
Till slut går det inte att undvika en hädisk tanke: tänk om vi alla tog ett gemensamt steg framåt och uppvärderade också arbetarnas arbete. Då skulle åtminstone inte detta med klass bli så dramatiskt.

Men det är klart, att administrera något sådant är naturligtvis en politisk omöjlighet…

Antologi: Tala om klass
Redaktörer: Susanna Alakoski och Karin Nielsen
Medverkande: Susanna Alakoski, Marie Carlsson, Doris Dahlin, Marie Jansson, Elsie Johansson, Anneli Jordahl, Lena Kallenberg, Lo Kauppi, Raija Lañas, Karin Nielsen, Heidi Pikkarainen, Tiina Rosenberg, Gudrun Schyman, Lena Tallberg, Ulla-Britt Wennerström
Förlag: Ordfront

David Ericsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören