Det gick käpprätt åt skogen för socialdemokraterna i Stockholmsvalet. Det blev knappt 112.000 röster. Det är inte ens en fjärdedel av rösterna. Moderaterna är nu betydligt större. De fick ungefär 170.000 röster eller 35 procent.

Jämfört med 2002 förlorade vi 30.000 röster. Det är hela miljöpartiets röstetal i stan. Varför säger ingen något om det här? Det är kanske som med kroppsskador. Är smällen tillräckligt hård känner man först ingenting. Smärtan kommer senare.

Det hjälper inte att skylla på Annika Billström eller splittringen i Stadshuset. Även i länet gick det uselt. Vi förlorade 35.000 röster och hamnade på drygt 170.000 röster eller 26 procent.

Egentligen borde varningsklockorna ha ringt redan för fyra år sedan. Då blev Stockholms stad och län partiets svagaste region, med 31,4 respektive 33.5 procent av rösterna. Men ingen lyssnade på några varningssignaler. Vi var väl alltför belåtna med att tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet med knapp nöd återta majoriteten i stadsfullmäktige och landsting. Att detta berodde på att moderaterna gjorde ett katastrofval, och alltså inte på någon stark frammarsch för vänstern, glömde vi i hastigheten bort. Vi borde ha begripit att majoriteten skulle gå tillbaka till borgerligheten vid ett mera normalt val. Vi borde snabbt ha satt igång att på nytt börja bygga upp partiet i huvudstadsregionen. Men då hade vi behövt stöd från partiet i hela landet.

Det hade inte bara varit en fråga om solidaritet. Det skulle ha varit i hela partiets intresse. Av Sveriges nio miljoner invånare bor nästan två miljoner i huvudstadsregionen. Bara av den anledningen begriper var och en att partiet inte kan fortsätta att backa i Stockholm utan att vi riskerar att förlora regeringsmakten hur duktiga vi än är utanför Stockholm.

Men någon oro från partiet ute i landet märktes inte. Inga ingripanden gjordes från partiledningen för att stötta organisationen och den bräckliga majoriteten. Förhandlingarna med miljöpartiet om Stockholms trafikmiljö till exempel genomfördes på ett sätt som närmast tyder på likgiltighet för partikamraternas utsatta läge.

Stockholm har blivit både huvudstad och huvudkontor. Med det menar jag att stan inte bara är centrum för riksstyrelsen utan också säte för de flesta storföretag och organisationer, till exempel de fackliga. När man avancerar i sin organisation eller sitt företag flyttar man till Stockholm. Att det bor några miljoner människor i området som varken är företagsledare eller förbundsordföranden kan vara frestande att glömma bort ibland.

Stockholm – ett problem för de flesta
Göran Johansson, partiets ledare i Göteborg, är mästare på att spotta ur sig ”Stôckhôlm” på ett sätt som ger bilden av avlägsen, okänslig maktutövning och gör honom populär långt utanför partiets egna led. Som storstadsutredare åt Ingvar Carlsson i slutet av 80-talet drömde jag ibland, efter överläggningar med riksdagsgruppens norrlänningar, om att vägen från Arlanda till Stockholms innerstad borde gå i en tunnel som dök upp i Rinkeby.

Stockholm verkar vara ett problem för de flesta partier. Att även valets segrare har en del bekymmer med sina stockholmare är tydligt. Det känns inte alldeles naturligt att förknippa huvudstadens moderatledare Kristina Axén Olin med begreppet ”det nya arbetarepartiet.” Vårt parti har plågats av liknande motsättningar. Det bråkas ju så förtvivlat mycket bland stockholmarna. Att fraktionsstriderna fram till 1950-talet sitter kvar i stadshusväggarna långt efter det att striderna avslutats visade sig gång på gång under den senaste perioden.

Om partiet skall komma tillbaka i regeringsställning måste huvudstadsregionen erövras åter.

Det handlar både om organisation och politik. Partiorganisationen behöver stärkas och moderniseras. Skiftet av partiets stadshusledning var snabbt och beslutsamt men vi får inte glömma bort att det finns ett parti också, som behöver byggas upp på nytt ute i stadsdelarna.

Välkomna nya människor till partiet
Hur rekryteras förtroendeposterna i partiet? Det finns en oherrans massa dugligt folk i stan som är socialdemokrater. Känner de sig välkomna i partiet? Har vi möten och arrangemang som passar deras intressen? Behövs de i verksamheten? Socialdemokratin har ingen som helst anledning att välja företrädare som i fråga om kvalitet står tillbaka jämfört med någon annan organisation i regionen.

Huvudstadsregionens internationella konkurrenskraft är en angelägenhet för hela landet. En politisk kraftsamling förutsätter ett nära samarbete mellan partiledningen och stockholmarna både i stan och länet. Insatser för en bättre miljö, bland annat genom åtgärder på trafikområdet, (hur kunde vår regering tveka om att återföra intäkterna av trängselskatten till stockholmsregionen?), kamp mot segregationen, fortsatt och ökat bostadsbyggande och åtgärder som tar hänsyn till de höga boendekostnaderna.

Stockholm är landets kulturcentrum, men det gäller också att bryta ner utanförskapet genom ökad tillgänglighet till denna kultur. Det fria inträdet på muséerna var en mycket lovande insats av den avgående regeringen. Att avskaffa det för vuxna är en ofattbar tabbe av alliansen.

En blomstrande huvudstadsregion är ett intresse för hela landet. Näringsliv, forskning och kultur i främsta ledet, en vital och spännande socialdemokratisk partiorganisaton, öppenhet, tillgänglighet och respekt för olikheter i stället för segregation, är ledord för en socialdemokratisk återerövring av huvudstadsregion. Det är långt dit. Vi har inte en minut att förlora.

Jan O Karlsson
Bistånds- och migrationsminister 2002-2003
Skriv till debattredaktören