Är den senaste tidens ”skandaler” politiska? Eller är den uppmärksamhet som till slut fick två ministrar att avgå bara ett tecken på en ökande personfixering och professionalisering inom partipolitiken? ”Hur blir det med vår demokrati om politiken bara har plats för felfria människor?” som den tidigare kulturministern Cecilia Stegö Chilò skrev i ett uttalande när hon avgick.

Något ligger det väl i den senare teorin, särskilt med tanke på att Stegö Chilòs obetalda tv-avgifter under en period framstod som viktigare än hennes (åtminstone tills hon blev minister) nyliberala syn på kultur. Även hennes eget val att förklara tv-licensskolket med dåliga undanflykter, som mest framstår som arroganta, pekar i den riktningen.

Men detta förändrar inte det faktum att det är lätt att förstå skandalerna som alltigenom politiska.

Den nygamla överklassens klasspolitik

De borgerliga skandalerna skiljer sig nämligen från de skandaler som politiker på vänsterkanten gjort sig skyldiga till genom åren, och det i ett mycket viktigt avseende. De försyndelser som medlemmar i den borgerliga regeringen har begått är en del av en ganska specifik klasskultur, direkt kopplad till den nygamla överklassen. I grund och botten är deras agerande klasspolitik.
 
Ta som exempel de barnflickor Maria Borelius, Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt använt sig av. Det rör sig inte om vilka barnvakter som helst, som för någon hundring passar barnen en kväll. Det handlar om något mycket mer systematiskt än så, nämligen att ta sin rätt att exploatera andra för given. Och det gäller oavsett om man, som Anders Borg, ”bara” satte svarta löner – och därmed ingen rätt till social trygghet – i system, eller som Fredrik Reinfeldt betalade pinsamt låga löner.

Det värsta exemplet är ändå Maria Borelius, vars ”barnflickor” var vuxna kvinnor, från länder som ständigt är sårbara för västerländsk exploatering. Deras arbete var med andra ord inga extraknäck för att dryga ut barnbidraget, det var deras lön. Och som sådan hårt villkorad. Att Borelius dessutom tidigare utmärkt sig för att försöka omyndigförklara kvinnliga föräldrar med hjälp av biologistisk propaganda, gör naturligtvis inte skandalen mer smickrande för henne.

Sedan när är utgifterna för barnen bara kvinnans ansvar?

Inte heller hennes försök att ursäkta sig med att familjen inte hade råd att betala vita löner trots Borelius mans extremt goda inkomster, eftersom de hade ”delad ekonomi” – sedan när betyder det att utgifter som är kopplade till gemensamma barn bara är den enas (som av en händelse kvinnans) ansvar?

Skandalerna visar på samma sak som de realpolitiska förslag den borgerliga regeringen hunnit ge uttryck för, nämligen att detta är en regering som sätter vissa specifika klassintressen främst.

De mittenväljare som gått över till högern bara för att få ”något nytt” riskerar att få ångra sig ganska bittert.

Hanna Pettersson

Skribenten studerar juridik med inriktning på arbetsrätt
Skriv till debattredaktören