Intensiv jakt på låga löner

Süleyman Orakcioglu är ordförande för ITKIP. Generalen, proeuropéen, grundaren av den Turkiska republiken på 1920-talet, Kemal Atatürks porträtt vakar över alla överallt. Foto: Ann Eriksson.

Turkiet är Europas största textilland sett till volymen av kläder som tillverkas.  Trots låga löner är landets industri pressat av konkurrensen från Kinas ännu lägre löner.

LO-Tidningen träffar två av de mäktigaste branschföreträdarna i Turkiska konfektionsindustrins arbetsgivareförening TCMA samt Istanbuls textilindustris exportförening ITKIP. Hennes & Mauritz, Lindex, Kapp-Ahl är några svenska företag och varumärken som är välkända och viktiga kunder för den turkiska industrin.

De turkiska företagen är dåliga på att registrera sina anställda och kommer därmed undan arbetsgivaravgiften på 43 procent, enligt TCMA:s kvinnliga ordförande Aynur Bektas, som gör ett energiskt och sprudlande intryck. Hennes favoritmärke är Gucci, för deras kläder passar kvinnor som inte är så långa, anser hon.

Lika villkor viktigt
Hon uppskattar att av 3,5 miljoner anställda i textilindustrin är enbart 1 miljon registrerade, något hon är mycket kritisk till. Runt en procent är fackligt anslutna. Aynur Bektas tycker att turkiska fack sysslar för mycket med politik och att ledarna är mer intresserade av egna karriärer än av arbetarnas villkor. Hon vill emellertid samarbeta med facken för att komma åt alla oregistrerade företag som sysslar med ”oseriös konkurrens”.

– Facken kan sätta press på regeringen så att den tar krafttag mot dem som inte betalar skatt för sina anställda. Som arbetsgivarorganisation är vi starka motståndare till tilltaget att inte registrera, säger Aynur Bektas.

Både på TCMA och på ITKIP uttrycker de att Istanbul blivit för dyrt för textilindustrin. I Anatolien, i centrala och östra Turkiet är skatt och löner lägre. De har ungefär samma krav på regeringens politik, att den ska sänka skatten, ta itu med den övervärderade turkiska valutan och stabilisera ekonomin.

Turkiet producerar också råvaran bomull som ger industrin tyngd, anser ITKIP:s unge ordförande Süleyman Orakcioglu. Satsningen på ekologiskt odlad bomull tas fram som exempel på vilken väg de anser Turkiet ska ta. 30 procent av all ekologisk bomull som odlas i världen kommer från Turkiet, betonar Süleyman Orakcioglu. Kvalitet, unga designers och nya varumärken är andra nödvändiga satsningar.

Smidig organisation
De små företagen dominerar den turkiska textilindustrin och det är en styrka. De är flexibla, kan lätt ändra sin produktion och flytta till andra platser, betonar Süleyman Orakcioglu.

– Det är omöjligt för Turkiet att utmana Kina, Bangladesh, Pakistan, Vietnam när det gäller löner och andra kostnader. Indien är den farligaste konkurrenten för där arbetar man med kvalitet och utbildning. Och indier kan prata engelska, betonar Aynur Bektas.

Ett EU-medlemskap är viktigt för arbetsgivarna. Men Turkiet har sin tullunion med EU som skrevs under 1996. Själva processen som ska leda fram till medlemskap om cirka tio år är kanske ännu viktigare än själva medlemskapet. Lagar förändras och Turkiet blir modernare och mer europeiskt, något som tilltalar dem.

Läs också: reportaget "Kollektivavtalet – en turkisk hägring"