/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2006/tiina.jpg
Inte bitter – för det är vad patriarkatet vill. Däremot har Tiina Rosenberg insett att den större offentligheten inte är något för henne.  Foto: Henrik Montgomery.

Jag har ingen sommarstuga eller nåt sånt hemskt projekt. Tiina Rosenberg hänger i porten till hyreshuset och förklarar hur hon hinner både vara effektiv och återhämta sig. Men uttalandet avslöjar också något mer: varför hon har lämnat politiken för gott.

Fram till för drygt ett år sedan visste bara en del vem Tiina Rosenberg var. Som professor i genusvetenskap och en av dem som införde queerbegreppet i Sverige hade hon en akademisk arena. Där kunde hon till exempel kritisera äktenskapet. Tanken på att bli politiker hade aldrig föresvävat henne.

En torsdag denna höst följer cafégästerna den avhoppade styrelsemedlemmen i Feministiskt initiativ med blicken.

– Att vara känd innebär faktiskt bara nackdelar, säger hon.

Bakom sig har hon en närmast virtuell händelse, ett mediedrev vars konsekvenser hon inte kunnat ana. När Gudrun Schyman skickade ut sitt upprop hoppades Tiina Rosenberg att initiativet skulle bidra till en bred vänsterkoalition. Själv ville hon vara med på ett hörn.

Oemotståndlig läckerbit för medierna
Hade hon kunnat se in i framtiden hade hon tänkt om. Priset blev för högt. När Ebba Witt-Brattström i september 2005, då partikamrat i FI, sa i TV4 att Tiina Rosenberg har sagt att ”kvinnor som ligger med män är könsförrädare” tog det skruv. Tiina satt då i styrelsen men var inte talesperson.

– Vad var inte läckrare för pressen att få en vänsterflata och feminist och köra ihop homohatet med feminist- och vänsterhat? säger hon i efterhand.

Så ursäktar hon sig och ringer sonen. Minuterna senare glider tonåringen ut ur porten tvärs över gatan, vinkar lite förläget på väg mot skolan. Han hejar i alla fall på dig på stan? undrar jag och tänker på tonåringar i allmänhet. Tiina Rosenberg stelnar till och blicken försvinner långt bort.

En längre tid präglades hela hennes vakna tid av glåpord, löpsedlar, avstängd telefon. Dödshot, vakter och skyddsrum. Skräck. För sonen handlade det inte om att heja eller inte heja utan om att kunna gå ut.

Tiina Rosenberg dementerade Ebba Witt-Brattströms uppgifter. Könsförräderiet faller på sin egen orimlighet, anser hon. Dels tror hon inte ens på könet som annat än en social och politisk företeelse, dels har hon själv fött två barn.

Sagt var sagt
Ebba Witt-Brattström har i efterhand sagt att uttalandet finns på film, men också att hon ångrar att hon gick till pressen. Men sagt var sagt och tv-dokumentären Könskriget hade redan etablerat citatet ”män är djur”. Feminismen var ifrågasatt.

Det är i egenskap av vanlig FI-medlem som hon träffar LO-Tidningen, påpekar Tiina Rosenberg. Någon politiker kan hon inte vara.

– Jag måste lämna över politiken åt dem som kan tala tyst om det som är viktigt, säger hon.

Någon som tänker att potentiella väljare kanske har en sommarstuga och inte vill höra att den är ett hemskt projekt. Men vad anser hon då om själva politiken, hade också hela FI kunnat agera smidigare för att ta plats i riksdagen? Med bredare feministiska frågor först?

Jag tänker på en bild som etsat sig fast: mina egna pensionerade föräldrars oförstående miner när Ekot redogjorde för FI:s årsmöte: ”Feministiskt initiativ antog under eftermiddagen uppmärksammade förslag, bland annat om att namnlagen ska ändras så att män kan ha kvinnonamn och tvärtom”.

Är glappet för långt från de akademiska genusteorierna till folklig politik? undrar jag. Tiina Rosenberg gillar inte min fråga. För det första: FI:s programförklaring var väldigt konkret. Sextimmarsdag, våld mot kvinnor, delad föräldraförsäkring, antidiskriminering. Att sedan namnlagen fick så mycket uppmärksamhet kan inte FI lastas för.

För det andra: Ett femininiskt parti ska inte bara driva frågor som rör vita, heterosexuella medel­klasskvinnor. FI skulle inte ha varit mindre radikalt utan mer. Tiina vill se hardcore-feminism – ”då är det värt att förlora”.

Omöjligt att svara
På bokmässan i Göteborg träffar jag Tiina Rosenberg igen. En fråga har blivit hängande i luften: Hur ska kvinnor, invandrare, homosexuella, bisexuella och transpersoner trivas i politiken?” Tiina Roosenberg ställde den själv men inte heller nu kan hon säga annat än att inget politiskt parti heller har något svar.

Och själv har hon ju valt chefsjobbet på Centrum för genusvetenskap vid Lunds universitet. En arbetsplats som åtminstone är feministisk, säger hon. Hon är glad för det lilla, med tanke på feminismens bakslag. Inte lär det bli bättre de närmaste fyra åren, tror hon. Hon mår ”scheisse” efter valet.  Och nu ska du serva staten, säger jag.

– Jag kan inte tänka mig något annat än att serva staten, säger hon.

Men staten lika med Fredrik Reinfeldt? Vilka är utsikterna för genusvetenskapen, som kritiserats så från borgerligt håll?
Tiina Roosenberg stelnar till, lutar sig ifrån mig. De redan tidigare raka kritstrecksränderna, glasögonen, näsan och luggen liksom rätas ut än mer. Blicken försvinner in i folkmyllret. Ytterligare en fråga förblir obesvarad.

FAKTA: Tiina Rosenberg.
Ålder: 48 år.
Familj: En son på 13 och en dotter på 21 år, kvinnlig sambo och – ”det är viktigt att han kommer med” – barnens far, exmaken.
Bakgrund: Växte upp i miljonprogramsförort till Helsingfors. Bodde också i Berlin. Har doktorerat i teatervetenskap och är professor i genusvetenskap.
Sport: Stavgång, en till två timmar, så många dagar som möjligt. ”Jag är ju inte sportig, men jag kan ta mig fram hjälpligt.”
Fördelen med medie­drevet:
”Nu vet jag precis var jag har vännerna och fienderna. Och det är inte omförhandlingsbart.”