ANALYS: Industriavtalet har sedan sin tillkomst 1997 utgjort det tyngsta drivankaret i svensk lönebildning. Trots att avtalet bara omfattar knappt 20  procent av de anställda på arbetsmarknaden har det fått stor betydelse också för övriga 80 procent.

Kanske har styrkan i avtalet till och med varit för stor. Frågeställningen eller påståendet kan förefalla befängt i en situation där lönestabiliteten varit och är påtaglig, arbetskonflikterna få och reallöneökningarna de högsta sedan mitten av 1960-talet.

Men avtalet och dess konsekvenser måste ständigt granskas och kritiseras. Ett avtal som inte tål att öppet diskuteras har inte någon möjlighet att överleva särskilt länge. Varje epok eller era inom lönebildningen har sin modell med ett eget bäst-före-datum.

Under en följd av år har delar av omvärlden i tysthet kritiserat och irriterats över den starka normbildningen som utgått från industrins först träffade avtal. Känslan av utanförskap – maktlöshet – har vuxit vid sidan av industrins företrädare.

Tyst morrande
Resonemangen bakom de krav som lett fram till den första uppgörelsen inom industrin har också skett i alltför slutna rum. Det har ökat på irritationen och spätt på känslan av att traska patrull. Ur detta har ett motstånd eller en reaktion vuxit. Men trots morrandet och irritationen har det varit förvånansvärt tyst.

Att företrädarna för industrin, det gäller både fack och arbetsgivare, konsekvent viftat bort alla försök till diskussion eller invändningar har också bidragit till omvärldens irritation och försvårat en öppen och konstruktiv diskussion.

Först i år diskuteras på allvar hur normen inom lönebildningen ska skapas för att nå bredast möjliga förankring. De som lyft på locket är förbundsekonomerna inom LO. Men det är fortsatt en lång resa innan tankar blir verklighet och omvandlas till praktisk handling. Det sker endast marginella förändringar den här avtalsrörelsen.

Ett steg framåt
Men enbart det faktum att det finns en diskussion om vem, hur och varför kring lönenormen är ett stort steg framåt. Under en följd av år har alla försök till kritisk diskussion kring avtalets eventuella brister avfärdats.

Och den uppgraderade formen av samordning bland LO-förbunden som märks i år är ytterligare ett tidens tecken. Det krävs bredare lösningar än Industriavtalet för att klara en rad besvärliga frågor.

I dag finns tre huvudproblem inom lönebildningen – kvinnors lönemässiga eftersläpning, lägstalönernas svaga utveckling det senaste decenniet och de olika löneökningstakterna för arbetare och tjänstemän.

Den påbörjade diskussionen och årets samordning, som är mer förpliktigande än tidigare, är därför ett försiktigt första steg mot något nytt. Att de som hittills suttit i förarsätet för lönebildningen tycker att allting är bra som det är inte överraskande – vem ger upp makt frivilligt?