Riksteatern hade bestämt att åka runt med Önskekonsert av Franz Xavier Kroetz. Cecilia Nilsson var klar för huvudrollen. Men hur skulle den sättas upp?

Önskekonsert är en modern klassiker utan en enda replik, men med noggranna scenanvisningar. En kvinna donar i sin minimala lägenhet under en timme och de noggranna sysslorna blir allt mer spännande därför att ett mycket farligare drama gradvis avtäcks. Under en fikapaus skojade någon av Riksteaterns anställda och sa: ”Man borde spela i en riktig lägenhet!” Snart var undersökandet igång. Gick det att hitta tomma lägenheter? Skulle de lokala bostadsföretagen vara intresserade av samarbete?

Javisst. Riksteatern och de lokala teaterföreningarna vittnar om att de tagits emot med öppna armar. Som om bostadsföretagen bara hade gått och väntat på denna form av kultursatsning.

Det är ju inte i de tjusiga områdena som det står lägenheter tomma, utan i problemkvarteren, miljonprogrammen, platser med segregationsproblematik. Där kan en sådan här grej både väcka nyfikenhet och sätta igång goda processer. Vilket också stämmer väl överens med Riksteaterns uppdrag att nå ut till dem som vanligtvis inte nås av kulturen, att skapa nya publiker.

Vardaglig rekvisita
Så jag åkte till Gävle i skymningen. Utanför ett grått höghus med massor av paraboler på balkongerna stod en teaterpublik och väntade på att få släppas in. Inne i ett vardagsrum väntade säng, köksbord, diskbänk, småbord och hyllor med husgeråd och prydnadssaker. En tv och en radio.

Publiken (32 personer=fullsatt) sätter sig på smala pallar runt väggarna. Ytterdörren öppnas. Fröken Rasch kommer hem från jobbet, hänger av sig den grå dräkten. Efter ett tag lossar hon postischen och förvandlas från långhårig till korthårig. Mycket effektfullt, och ändå bara den första i raden av exempel på hur vardagliga ting blir tydliga och olycksbådande på grund av närheten – och på grund av den oerhörda koncentration som samlas på Cecilia Nilssons ansikte, kroppsspråk och pysslande.

Under en stor del av föreställningen har hon radion på. Det är ett vedervärdigt program där man får önska låtar till sina nära och kära. Att se Du är den ende med Lill Lindfors återspeglas i fröken Raschs ansikte medan hon fäster de sista trådarna i ryamattan med hundmotiv är oavlåtligt spännande. Och de cirka 30 Kleenex som går åt under föreställningen – efter rynkkräm, handtvätt, disk, matlagning, toalettbesök, handtvätt, strumpbyxtvätt, avsminkning – var och en åtföljd av klonket från pedalhinken, de känns som en serie tomma brev till ingen.

Klockren träff
Under föreställningen, och under den efterföljande fikastunden – kaffe i rosenkoppar i kvarterslokalen, blir jag ännu mer övertygad om hur rätt detta projekt är. Dels för att det blir teater som är på riktigt: en roll som bärs upp inifrån och inte bygger på åtbörder och spektakel. Så stark är Nilssons närvaro att publiken liksom ingår i hennes till bristningsgränsen spända själsliv.

Dels för att uppsättningen fångar någonting av lägenhetslivets väsen. Högst sannolikt är det att någon i en närbelägen, kanske identisk lägenhet genomlever samma ensamhet, fast utan åskådare, eller bland närstående som är som främlingar. Kort sagt någonting så lyckligt som en pjäs som mildrar och belyser – om än kanske inte botar – såväl teaterns som människornas själsliga nöd. Ett verkligt konstverk.

FAKTA: Teater på turné
Önskekonsert av Franz Xaver Kroetz
Översättning: Magnus Lindman
Medverkande: Cecilia Nilsson
Regi: Hedvig Claesson
Pjäsen turnerar över hela landet.

Läs också: turnéplanen för Önskekonserten