Det är så väldigt lätt att bli förtrollad av pingviner, den vaggande gången, den frackliknande fjäderdräkten, den spolformade kroppen. De är både löjliga och högtidliga och det är den bästa kombination som finns för att få människor att ömma för en djurart – och väldigt många människor ömmar för pingviner. Vi tenderar även att förmänskliga dem så till den milda grad att de nästan upphör att vara pingviner och istället blir speglar för våra egna ideal och värderingar.

När filmen om kungspingvinernas årliga vandring, Pingvinresan, kom härom året vann den inte bara en Oscar, den blev även slagträ i debatten om den naturgivna, läs gudagivna, kärnfamiljen. Kungspingvinernas umbäranden vid Sydpolen, deras trofasthet gentemot sin partner och de uppoffringar de gör för att föda upp sina ungar användes av den religiöst fundamentalistiska högern som ett argument mot allt från fri sexualitet till homoäktenskap.

Naturligtvis hoppade man över mindre bekväma fakta som att kungspingviner bara är monogama per säsong och att ungar helt sonika lämnas att dö om föräldrarnas liv hamnar i fara av all uppoffrande vård.

Pingvinresan var svindlande vacker, den var också delvis outhärdligt sentimental och boken som bygger på filmen faller i samma fälla. Kungspingvinerna är visserligen magnifika och det antarktiska landskapet tar andan ur en, men Luc Jacquets text lyckas med konststycket att sentimentalisera och förminska de fascinerande fåglarna så att de till slut bara framstår som underhållning betraktaren ska bli lite tårögd över.

Vår sårbarhet
Årets andra stora pingvinbok, Pingvinliv av Brutus Östling och Susanne Åkesson, lyckas däremot på varje punkt där Pingvinresan misslyckas. Här är pingvinerna pingviner. Befjädrade evolutionära underverk, perfekt anpassade till sin omgivning och sina villkor. Det finns ingenting sentimentalt över vare sig fotografier eller text.

Boken är i stället fylld av den sortens fakta som får mig att börja fundera över om människan inte i själva verket är ett slags fysiologiskt misslyckande. Våra kroppar saknar de egenskaper som krävs för att leva i naturen, istället har vi fått förmågan att leva av naturen och den har givit oss allt det material vi kräver för att skydda oss mot vädrets nycker och brist på föda. Men trots detta är vi bara en naturkatastrof borta från total sårbarhet.

Till skillnad från pingviner och andra djur är vi helt beroende av den expertis vi under tiotusentals år skapat för att hålla naturen på avstånd. Lämnade nakna i en vildmark skulle majoriteten av oss antagligen dö inom en månad.

Inte undra på att vårt förhållande till naturen är så motstridigt, vi är inte rustade för den överhuvudtaget.

Respekt
När jag läser om den evolutionära ingenjörskonst som har anpassat pingvinerna så fullständigt till den miljö de lever i, är det faktiskt med ett visst mått av avund. Jag känner mig delvis både primitiv och sårbar och klyftan mellan min mänskligt konstruerade och skyddande miljö och den naturliga miljö pingvinerna så självklart behärskar känns enorm.

All heder åt Brutus Östling och Susanne Åkesson för att de har producerat en bok som inte bara består av fantastiska bilder på bedårande pingviner, men som faktiskt lyckas förmedla en stor respekt inför dessa lite löjliga om än charmerande fåglar.

Bok: Pingvinliv
Foto: Brutus Östling
Text: Susanne Åkerlund
Förlag: Norstedts

Bok: Pingvinresan
Författare: Luc Jacquet och Jerome Maison
Översättning: Elin Swedenmark
Förlag: Wahlström & Widstrand

Petra Meyer
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören