Kvinnan som jag mötte på en grekisk ö inte långt från Olympia var gammal och rak, en gång en uppburen konstnär som dansade då den olympiska elden tändes. Stolt i vit antik dräkt nere på Olympias långa löparbana med kurvor så tvära att knappast två människor får plats där sida vid sida. Det var ett stort skådespel, berättade kvinnan.

Elden löptes i stafetter, nästan hela vägen till OS-invigningen i Helsingfors 1952.

Men under antiken hade man ingen officiell olympisk eld, elden var något som Hitler hittade på till sin Berlinolympiad 1936.

Antikens olympiska spel ägde rum vart fjärde år, utan avbrott med några undantag på samma plats, den lilla staden Olympia på Peloponessos. Spelen var med andra ord befriade från alla skrytsamt korrupta mångmiljardkampanjer. De ägde rum under nästan 1200 år!

De första spelen hölls år 776 före Kristus och detta blev senare själva basen i den grekiska tideräkningen.

Den första segraren segrade i sprint en raksträcka på stadion (knappa 200 meter). Den mest ursprungliga av alla idrottsgrenar, så gammal att även de gamla grekerna inte visste varifrån tävlingen kom. Två människor i en dunkel urtid mäter sina krafter i ett lopp efter villebråd sida vid sida.

Det sades att halvguden Herkules var den mytiske grundaren av spelen, att han mätte upp löparbanan och hämtade olivkvisten från det frusna Norden och bestämde att spelen skulle hållas vart fjärde år. Andra fullmånen efter sommarsolståndet.

Under spelen rådde vapenvila, det berättas om hur Sparta bröt mot lagen och ockuperade två byar under pågående spel. Det dömdes av självaste oraklet i Delfi till att återlämna byarna samt till att betala böter. Så skedde! Så det är inte troligt att varje sig Israel, USA eller Syrien skulle få delta i antikens OS.

Samspelet mellan kropp och ande
Jag joggar längs banan, blickar upp mot kullarna där 45 000 åskådare stod (bara män, inga sittplatser) tänker på ett 200-meterslopp i Eskilstuna. Vinklade mig i segergest, tjugo meter för tidigt, och kom sist i loppet.

I det antika Grekland skulle ett sådant övermod ha straffats hårt.

Man tävlade nakna och domarnas assistenter var utrustade med mjuka vidjespön; idrottare som tjuvstartade eller var ojuste blev pryglade.

Allvarligt fusk kunde rentav straffas med döden.

Segrarna blev desto mer hyllade. de fick statyer resta över sig, gratis mat under resten av sina liv, somliga blev hjältar, rentav riktiga kungar. Kvinnor fick tävla under särskilda spel, Heraspelen över 160 meter, annars var antikens olympiska spel ett manligt spektakel

Antiken hyllade samspelet mellan kropp och ande. Konst, poesi, filosofi och musik var lika viktigt som muskelspelet. Man tävlade också i andliga grenar. Dansen och sången var kroppens möte med konsten och poesin.

Idrottare var ett av skulptörernas vanligaste motiv.

Under romarna urartade spelen till grav professionalism och gladiatorspelen tog över till och med på Dionysosteatern i Aten, den arena där de stora tragödernas verk en gång uppförts.

Bygget rasade, efter de tvåhundraåttiosjunde olympiska spelen år 369 stängdes arenan. Spelen förbjöds. Kristendomen tog över och vi blev rädda för kroppen, snörde in den i korsetter, förvisade den till kloster.

Det dröjde ända till 1896 innan man gjorde ett nytt försök med olympiader.

Inga rekord
Men det finns en stor skillnad mellan antikens olympiska spel och vår tids OS. Antiken hade inga rekord. Det var segraren som räknades, ingenting annat. Kanske skillnaden mellan agrarsamhället där allt dör och återuppstår till våren och vårt moderna skratt- och underhållningssamhälle där utvecklingen är exponentiell, pulsen övergår i hjärtklappning och allt vägs, mäts och räknas.

Björn Cederberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören