Allt fler områden beslutas på ett europeiskt plan. Ändå är unionsfrågan som bortblåst i valrörelsen. Vad kan detta ointresse bero på?

En förklaring är förmodligen att partierna i valrörelsen inte vill dra in det förslag till EU-konstitution, som de franska och holländska väljarna förra året avvisade i sina folkomröstningar.

Den kontroversiella fråga som det här gäller är om EG-rätten i alla lägen bör ha principiellt företräde framför nationell lag. Bör Sverige som land en gång för alla erkänna unionens överhöghet? Eller gör vi klokt i att även i fortsättningen låta graden av underkastelse förbli en förhandlingsfråga, där vi i sista hand förbehåller hos rätten att själva avgöra hur stora befogenheter vi vill överlämna till överstaten?

Statsrättsligt sett är detta problem högintressant. Ändå är lätt att förstå varför partierna tvekar. Att aktualisera den yttersta principfrågan när det gäller EU-samarbetet vore som att börja diskutera om rösträtten eller den privata äganderätten bör vara inomnationellt utslagsgivande.

Spänningen mellan demokrati och kapitalism går att hantera, därför att partierna aldrig ställer saken på sin spets. Välfärdsstat och blandekonomi är inga glasklara begrepp. Vad som är rätt avvägning avgörs inte konstitutionellt utan av de reella maktförhållandena.

Unionens konstruktion är på motsvarande sätt fundamentalt oklar. Om det är överstaten eller medlemsländerna som har sista ordet går inte att säkert säga. Otydligheten gör avvägningen mellan överstatlig frihandel inom EU (den inre marknaden) och nationell demokrati till en förhandlingsfråga. Försök att en gång för alla lösa denna konflikt skulle leda till ohanterliga spänningar inom och mellan länderna.

Tystnaden om EU är svår att förstå
Även om vi godtar denna förklaring är det svårt att inse varför partierna skyggar för en diskussion om vad valet av regering betyder för det praktiska och pågående EU-samarbetet. Vilket av de båda regeringsalternativen förmår bäst företräda de svenska väljarna i dessa ständigt pågående förhandlingar?

Helt klart är ju nämligen att spänningen mellan nationellt folkstyre och överstatlig frihandel öppnat en ny politiskt arena. Striden gäller om höger- eller vänstersidan bäst kan företräda väljarna inför unionens domstol och när nya lagar förbereds tillsammans med kommissionen och övriga medlemsländers regeringar. Hur långt bör principen om frihandel på den inre marknaden tillämpas? Vad är att uppfatta som protektionism och vad är rättmätiga önskemål om nationellt självbestämmande?

Frihandeln anses ha principiellt företräde. Samtidigt tillämpas den inte i större utsträckning än vad förekomsten av rösträtt och politisk frihet i medlemsländerna praktiskt möjliggör. Så länge rösträtt, strejkrätt, organisationsfrihet och yttrandefrihet inte klassificeras som handelshinder, vidmakthålls en bred gråzon för politisk tolkning.

Om frihandelsprincipen tillämpades konsekvent, skulle domstolen kunna underkänna förekomsten av kollektivavtal på arbetsmarknaden, nationellt utformade pensionssystem, nationellt utformade regler för kärnkraftssäkerhet, skattefinansiering av sjukhus och skolor, licensfinansiering av etermedier liksom förekomsten av allmännyttiga bostadsföretag och frånvaron av marknadshyror.

Så sker inte i praktiken. Principen tillämpas inte strikt utan bara så långt unionsorganen klarar att reproducera sin egen legitimitet.
Att unionsorganen ifrågasätter den svenska statens monopol på alkoholförsäljning och vadhållning beror inte på att dessa delar av svensk politik är mer oförenliga med frihandeln än andra. Förklaringen är i stället att domstolen och kommissionen noterar det svaga stödet i allmänna opinionen. De anar sig till att ett överstatligt undanröjande av den nationella lagstiftningen på just dessa områden kan komma att bäras med jämnmod av svenska folket.

Skillnad på vad EU säger och vad EU gör
Hur annorlunda skulle det inte bli om kollektivavtalen, familjepolitiken, pensionssystemet, hyresregleringen, skattefinansieringen av sjukvården och licensfinansieringen av etermedier underkändes? Teoretiskt är detta fullt möjligt. Ändå sker det inte.
Insikten om skillnaden mellan teori och praktik gör unionen mindre gåtfull. Den reella författningen framgår inte av den formella.

Avgörande är hur rösträtten och den politiska friheten faktiskt utnyttjas. Majoritetsförhållanden och opinionsbildning sätter gränsen för hur långt principen om frihandel går att tillämpa.

Sverige bör inte konkurrera med lägre löner utan med högre kompetens, hävdar vänstersidan i denna valrörelse. Högersidan driver motsatt uppfattning. Den hoppas att ett försvagande av arbetsrätten och löntagarnas organisationer skall öppna för underbudskonkurrens.

Rimligen är unionsaspekten på denna kraftmätning högst levande för båda sidor. Därför är det förbryllande att ingetdera regeringsalternativet väljer att tala klartext. Särskilt märkligt är att arbetarrörelsen låtsas vara ovetande om vilken skillnad ett byte av regering kan förväntas göra.

Sverker Gustavsson
Professor i statskunskap vid Uppsala universitet
Skriv till redaktionen