Tidskriften Horisont: spännande men könsojämlikt
TIDSKRIFT. Horisont grundades 1954 för att få med österbottningarna i den kulturdebatt som pågick i storstäderna. ”Böcker är näring lika väl som bröd och potatis” menade biblioteksmannen Harry Järv, som i över tjugo år fungerade som tidskriftens svenska redaktör och dess öga ut mot Norden och världen.
Under en glansperiod kring 1980 hade Horisont en upplaga på över 4000 ex. och ombud i Oslo och New York. Tjugofem år senare satt man fast i en tungrodd kombination av allmänbildande essä och modernistisk efterklangsdiktning, som lockade allt färre läsare.
För att hjälpa upp situationen fick Horisont 2005, i likhet med vissa anrika svenska tidskrifter, ny chefredaktör. Poeten Oscar Rossi har förvandlat Horisont till ett språklaboratorium där ett antal nordiska författare undersöker litteraturens användbarhet – en filial till svenska Lyrikvännen, kan man tycka, som inte desto mindre levererar en del intressanta resultat. I mitt favoritnummer om Berlin avbryter texterna varandra som huskroppar sedda från en buss i hög hastighet.
Men tidskriftens identitet är inte helt stabil. Med det senaste numret är man tillbaka i folkbibliotekets seminarierum, där den svenska redaktören Peter Björkman bänkat sig med några Bertil Malmberg-experter. De yngre författarna sitter alla på en stel rad vid dörren.
Malmberg-numret är lärorikt och lite hövligt dammigt. Det som verkligen plågar mig är att det både på laboratorier och i bibliotek fortfarande är Bertil, Ulf Peter och Stefan som hörs bäst. Horisont är i desperat behov av ett antal temanummer om Ursula, Riina och Helena.
Daniela Floman
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören