Hårdrocksvindarna har vänt
Det går bra för hårdrocken nu. Jag kan komma ut som hårdrockare på vilken kulturfest som helst. För fem år sedan skulle jag lika gärna kunna komma ut som bajsätare. Men motståndet lever kvar i medierna. Ju mer hajpad en mediefigur är, desto mer verkar han dissa hårdrock.
När Svenska Dagbladets smakguru Andres Lokko hör spår av hårdrock i en ny låt av Strokes, är bandet inte längre intressant. Och i en chat med läsare i norska Dagbladet förra hösten skriver han att han hatar metal, ja, även ”allt som ens påminner om Heavy Metal”. På TV 8 sitter programledare Virtanen i sin talkshow och påpekar att hårdrock är dålig musik. Han säger det i ödmjuk ton rätt upp i nyllet på gästen som just sagt att han älskar hårdrock.
Varför väcker denna populära, breda musik en sådan avsmak? Vad är det för fel på distade elgitarrer, kraftfull sång, rättfram sexualitet och mystik? Avsmaken hade grumliga grunder redan från början då Black Sabbath 1970 skruvade upp volymen och sjöng om mörker och vardagselände. I svenska boken Rockens Roll skrevs att Black Sabbath och de tidiga hårdrocksbanden var absurda med ”för hög volym, våldspräglade texter och starka inslag av sadism och fascistoida symboler”. Hur kunde då framgången förklaras?
Nolltolerans från kristna
Jo, författarna menade att denna ”förortsmusik” var ett slags samhällelig slaggprodukt från betongen. De grå hyreshusen fick tonåringarna att må dåligt. I trevligare hus fanns inga hårdrockare. För många 70-talsjournalister var hårdrocken fel eftersom den inte verkade vilja sjunga fram ett bättre samhälle. Kristna grupper eldade också på. De kunde inte tåla att katolska symboler användes lite hur som helst: demoner, änglar och kyrkogårdar huller om buller i studentikos anda.
Nu var detta länge sedan. Men dissningen finns kvar och förklaringen är sociologisk. Personer med längre och finare utbildning, i synnerhet recensenter, känner ofta ett motstånd mot de folkliga klassernas smak. Att det snarare är musikens fans än musiken i sig de vänder sig mot är lätt att inse. Gå igenom motståndet mot hårdrocken genom åren så får du se. Musiken görs ned av helt olika, ibland direkt motsägelsefulla, skäl.
I ena stunden är hårdrocksgenren enkelspårig, för att i den andra vara alltför teknisk. Ett tag var musiken spekulativ och kommersiell, och lite senare bara oljud som ingen borde tycka om. Själva faktum att Heavy Metal kan avfärdas som en enhetlig musikgenre visar perspektivens ytlighet. Allt sedan 80-talet har black-, glam- och dödsmetall vuxit upp till egna små musikaliska världar. På senare år har de fått sällskap av symfonisk hårdrock och rapinfluerad Nu-metal. Det går inte att säga att hårdrocken låter si eller så.
Men om nu det folkliga i hårdrocken är det röda skynket, varför kommer då dansbandsmusik och schlager så lindrigt undan? Det handlar om estetik. Slayers Jeff Hanneman har sagt att ”hårdrock handlar om friheten att säga vad du tänker på just nu och inte tygla tankarna.”
Sprätthökar med makt
Enligt Norbert Elias civilisationsteori är just utlevelsen vårt moderna samhälles stora dödssynd. Vi måste alla dämpa impulser, ilska och våldsamma tendenser. De nya etikettsreglerna tog fart under 1600-talet och spred sig från adelsmännen vid hovet och nedåt. När staten tog över våldsanvändandet förvandlades burdusa stormän till sprätthökar, med manipulation och retorik som främsta maktresurs. Sexualitet, slagsmål och exempelvis bordskick måste styras upp för att smörja den nya basen för deras position: deras kontakter.
Självbehärskning blev längre fram grundbulten i den nya borgerliga manligheten som växte fram under 1800-talet. Enligt den amerikanske mansforskaren Stearns sker definitionen av medelklassens manlighet i direkt polemik med 1800-talsarbetarnas manlighet. De ansågs vara råbarkade, våldsamma och okontrollerade, och bland unga arbetare i Sverige utvecklades också en subkultur som gick ut på att slåss, ragga och dricka.
Det kanske inte är en slump att det låter som en livsstil hämtad ur något Mötley Crüe eller Guns and Roses har skrivit.
Och recensenterna hör i hårdrocken känslor och attityder de sedan länge lärt sig att ta avstånd ifrån. Finns det då ingen hårdrock som är akademikernas hårdrock? Jo, faktiskt. Satanistisk black metal av prilligaste typ, sägs utövas och uppskattas av personer med medelklassbakgrund. Behöver det förresten sägas att det är förhållandevis få som gillar den?
Fotnot: Den 1–2 september hålls Swedish Metal Expo på Fryshuset i Stockholm för andra gången. Utställare, paneldebatter och konserter utlovas. Bland annat får besökarna möjlighet att lyssna på en paneldiskussion om dödmetallens historia.
Rickard Jakbo
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören