Historien om Elsie Johansson är smått fantastisk. Gabriella Håkansson har läst biografin om en folkhemskvinna.

Hon föddes 1931 i Vendels socken utanför Uppsala och växte upp under knappa förhållanden. Pappan var grovarbetare och söp på helgerna, mamman slet dygnet runt för att hålla rent och snyggt i det trångbodda torpet. Elsie hade läshuvud, men gifte sig tidigt och valde i stället för att studera vidare att föra ett enkelt liv som maka, mor och heltidsanställd postexpeditör ända fram till 1985. Vid fyllda femtio års ålder sa hon upp sig för att satsa på författarskapet. Resten, är som det heter, historia.

Elsie Johanssons böcker har sålt i åtskilliga hundratusen exemplar. De litterära priserna har haglat. Trots att hon knappt ens blev recenserad när hon debuterade på 80-talet så är hon i dag en av våra mest folkkära författare. Själv trodde hon aldrig att hennes berättelser från 30- och 40-talens Sverige skulle vara av intresse. Särskilt inte som det är arbetarskildringar skrivna på enkelt språk med dialektala inslag. Men så fel hon hade!

Vad är det då som gör att folk går man ur huse för att köpa varje ny Elsie Johansson-bok?
I reportageboken Att besegra fru J. ger Anneli Jordahl svaret. Samtidigt som Elsies historia är helt unik är hon också en perfekt inkarnation av ”folkhemskvinnan”. Hon är kvinnan från arbetarklassen som tack vare folkhemsbygget gavs möjlighet till ett förvärvsarbete – en av många hundratusen som lämnade den trångbodda, smutsiga torptillvaron och gjorde karriär inom de nya statliga manschettyrkena. Hon gjorde kort sagt vad en stor del av det svenska folket gjort under sista halvan av 1900-talet: hon gjorde en klassresa.

Inte konstigt då att Elsie Johanssons böcker går hem i stugorna. De handlar om oss. Hennes romaner berör för att de berättar om ett Sverige som trots att det inte ligger särskilt långt bort i tiden ändå har förpassats till generad glömska. För vem vill i dag minnas Lort-Sverige när rinnande vatten och wc blivit en självklarhet? Vem villtala om illegala aborter och sexualskam när tabloiderna pumpar ut nakenchocker på löpande band? Och vem vill lyfta fram frikyrkornas självklara roll i folkhemsbygget när religion i dag främst förknippas med Knutbysekten, Åke Green och muslimsk fundamentalism?

Anneli Jordahl vill. Hon vägrar skämmas för det gemensamma arvet och använder Elsie Johanssons författarskap för att kasta ljus över ett stycke bortglömd historia. Framför allt är det arbetarkvinnornas historia hon skriver. Gemenskapen inom frikyrkan, kampen mot den kvästa sexualiteten och den mödosamma klassklättringen inom kvinnodominerade företag som Posten. Och hon gör det bra.

Personliga skribenter
Faktum är att hon gör det så fantastiskt bra att man önskar att alla författare fick en egen Anneli Jordahl som kunde skriva deras liv och läsa deras verk på ett så lyhört och intelligent sätt. För det är de här slags böcker som gör att litteraturen blir angelägen.
Den analyserar utan att dra in något teoretiskt mackel samtidigt som det är den historiska och litterära beläsenheten som gör hela grejen.

De jordnära rakt-på-sak samtalen med Johansson varvas med referenser till Per-Albin Hanssons tal, Moa Martinsons brev och makarna Myrdals pamfletter. Utifrån författarinnan som gick från halmmadrass till Hästensäng rullas en hel folkhemssaga upp. Det är inte en odelat positiv saga, men den är konstant engagerande. Det är bara att gratulera Anneli Jordahl till att ha skrivit en av årets bästa böcker.

Titel: Att besegra fru J.
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Atlas

Gabriella Håkansson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören