ANALYS: En blågul avtalsrörelse med starka tyska förtecken kan bli verklighet ännu en gång. Och i Tyskland hamnar lönekostnadsutvecklingen under en procent i år, enligt flera forskningsinstitut.

Arbetsgivarna har varken 2001 eller 2004 varit sena att framhålla den dämpade löneökningstakten i tysk industri och att konkurrensförhållandet riskerar att undergrävas om inte svenska löntagare också håller igen.

Mot detta har fackföreningarna samfällt och med eftertryck påpekat att den svenska industrins produktivitetsutveckling med råge överträffat den tyska, och att något högre löneökningar därför hotar varken konkurrensförhållandet eller företagens lönsamhet.

Tvärtom.

Sett i backspegeln kan inte industrins anställda anklagas för att försöka mjölka ut varenda krona som finns i löneökningar. Bilden är snarare den motsatta och förhoppningen eller avsikten bakom uppgörelserna har varit omsorg om konkurrenskraften och förhoppningar om ökad sysselsättning.

Besvärande arbetslöshet
Flera av förbunden inom industrin brottas fortfarande med besvärande höga arbetslöshetstal och försöker medverka till att öka efterfrågan på arbetskraft genom löneökningar i takt med Europa.

Bekymret är bara att alltför lite har hänt. Den starka produktiviteten är så påtaglig att kraftiga uppgångar i order och efterfrågan har klarats utan nyanställningar. Det ger i sig ett mycket högt betyg åt den svenska industrin. Den är i långa stycken av yppersta världsklass och förmår hävda sig mycket väl.

Men för facken som har arbetslösa medlemmar att ta hänsyn till och slåss för är utvecklingen dubbel. Självklart är det glädjande att industriföretagen är starka och framgångsrika. Men att samma framgång stänger fabriksportarna för många av de egna medlemmarna är ett bekymmer.

Tyskinspirerade avtalskrav
När vintern randas och avtalskrav presenteras talar mycket för att arbetsgivarna betonar den tyska lönekostnadsutvecklingen under 2006 som enligt flera forskningsinstitut hamnar under en procent.

Att flera branscher i Tyskland slutit avtal om nivåökningar på tre procent slår inte igenom under 2006 mer än till en del, beroende på att löneökningar kommer sent under året och i många fall kompletterats och ersatts med engångsbelopp som inte höjer lönenivåerna alls.

Med tanke på att de tyska avtalen inom verkstadsindustrin dessutom innehåller så kallade öppna klausuler – en möjlighet att lokalt avvika från riksavtalet – är den avtalade nivåökningen ännu inte en realitet för branschen som helhet.

Det är en ökning av tarifflönerna med tre procent som finns i de tyska avtalen. Så långt är alla betraktare överens. Men eftersom de faktiska lönerna på varje trappsteg i lönetrappan är avsevärt högre är det inte säkert att de utgående lönerna höjs med avtalsprocenten.

Mobiliseringshjälp?
Det har hänt vid flera tillfällen tidigare att de faktiska lönerna höjts mindre än minimilönerna och därmed har den faktiska löneökningen i Tyskland blivit lägre än vad avtalet pekat mot. Och den utvecklingen har funnits långt innan de öppna klausulerna infördes i avtalet.

Om den blågula avtalsrörelsen får starka tyska förtecken – arbetsgivarkrav på öppna klausuler – är fortfarande osäkert. Ännu så länge har arbetsgivarna inte formulerat sig i den känsliga frågan. Men om facken ställs inför sådana krav bör de skicka en tacksamhetens tanke till arbetsgivarna – mobiliseringen av de egna medlemmarna är redan avklarad.
 
Läs också: Låga tyska lönelyft hot mot tillväxten