NY BOK. Råsunda IS klubbhus fylldes av namn på platser som inte längre finns. Utom i minnet på de gubbar och tanter som trängdes i lokalen, folk som haft sin uppväxt i det proletära Solna på tretti- och fyrtiotalen:

Huldredans, Wilhelmina, Slaktarbacken (”den där stora eken med ett rep där man kunde lattja Tarzan”), Ingenting-skogen, Böcklingen.

Det som lockade fram hågkomsterna var firandet av Sture Rings memoarbok Till Alice, i skuggan av Råsunda. En bilresa som råkade passera genom födelsestaden Sundsvall fick honom att börja berätta om det förflutna för tonårsdottern – ett berättande som efter många turer bland minnen och hembygdsmaterial nu till slut hamnat mellan hårda pärmar.

Motståndets estetik
Det är en uppslukande bok, spretig och utflyktsrik men ändå sammanhållen av författarens varlighet med orden och hans absoluta vilja att bena upp det förflutna, att hitta de avgörande sammanhangen och vändpunkterna i föräldrarnas och i hans eget liv. Tydligheten övertygar, men förvånar knappast. Formuleringskonsten har ju varit Sture Rings bundsförvant hela tiden, i politiken och som stridbar fackordförande inom Grafikerna. Man kan knappast tänka sig en bättre förberedelse för memoarskrivande än den berömda studiecirkel kring Peter Weiss Motståndets estetik som Sture Ring var djupt inblandad i.

Som av en händelse ger Bonniers i dagarna ut alla tre delarna av Motståndets estetik i billigpocket. Det är kanske inte främst som en hyllning till Sture, men det är ett gott tecken i tiden. Liksom den här memoarboken. Det förflutna blir gripbart. Föräldrarnas uppväxt som oäktingar, uppbrottet från Sundsvall när fattigvården och arbetslöshetskommittén inte kunde försörja den lilla familjen, klättringen inom Solna från kåkstaden Huvudsta till mönsterkvarteret Näckrosen. (Han ser föräldrarna och deras samspel i helfigur, så som man inte kan göra när man är ung. Det är mycket fint.)

Direkt från Florens
Sen får man följa pojkens uppväxt, de nederlag och framgångar som formar honom och gör honom till den han blev. Bildningsromanen tryfferas också med lektioner i hembygdskunskap, reflexioner om partipolitikens förfall, och inte minst en massa idrott. VM-hjälten 1958, Kurre Hamrin, hade flugit upp från Florens för att närvara på klubbkamratens stora dag. Det var han som petade Sture från högerytterplatsen i Råsunda IS, och hans memoarer från 1969, Mina drömmars mål, är såvitt jag minns en mycket läsvärd idrottsbok.

Kurres inledningsreplik där i klubbhuset var noga övervägd. Det var som om han ville reservera sig mot att ställa upp på nån som helst form av romantiserad nostalgi:

– Fattigdom är inte roligt.

Sture instämde genom att berätta livfullt om råttorna. ”De va minst en rådis per da.” När man skulle på dass om kvällen i Huvudsta var det tillrådligt att ha med sig ficklampa, sparka hårt på dörren innan man klev in, och sen lägga kabel halvsittande för att inte bli biten underifrån. Men att flytta till Råsunda var som att komma ”ur skuggan in i solen”, för att inte tala som den nästan utopiska tillvaron i Näckrosområdet: Mitt anteckningsblock är fullt av äkta poetiska ord som Centraltvätt, Bassäng, Bastubad, Fritidslokaler, Rytmik, Näckrospojkarna, Pappersinsamlingslag.

Alla var där
En ung man som brukade spela blockflöjt på kommunisternas möten och åka grillor på tippen hedrade också boksläppet: Jerry Williams i Che Guevara-tröja och jeans. Korv-Ingvar var förstås också på plats, eller rättare sagt hans son. Man får säga som i de flådiga glamourreportagen: Alla var där. Men med det viktiga tillägget: Alla var intensivt sysselsatta med att minnas.

Titel: Till Alice, i skuggan av Råsunda.
Författare: Sture Ring
Förlag: Carlssons