A-kassan är en kollektiv försäkring med starka solidariska inslag. Solidaritetstanken kommer till uttryck genom att ersättningen från kassan är mer betydelsefull för dem som tjänar lite och löper störst risk att bli arbetslösa.

A-kassan finansieras idag med en särskild arbetsmarknadsavgift om 4,45 procent av lönesummen. Den tas ut inom ramen för de allmänna arbetsgivaravgifterna.

Det är fel att utan vidare likställa arbetsgivaravgifter med en skatt. Många arbetsgivaravgifter har betalats genom att löntagarna medvetet avstått från löneutrymme i förhandlingarna.

Det gäller inte minst för arbetsmarknadsavgiften som för inte så länge sedan bokfördes på ett eget konto för att markera att det rörde sig om en försäkring som betalats ur löneutrymmet.

Dagens arbetsmarknadsavgift om 4,45 procent räcker mer än väl till att betala utgifterna för a-kassan. När de borgerliga partierna säger att de dels vill höja egenavgiften till a-kassan, dels vill minska ersättningarna vid arbetslöshet, innebär det i realiteten att de borgerliga tänker lägga beslag på överskotten i försäkringen för helt andra ändamål än de är avsedda.

De borgerliga bryter kontraktet
De borgerliga bryter därmed det underförstådda kontrakt som har gällt för a-kassan. Det kontrakt som innebär att löntagarna avstått löneutrymme i utbyte mot att staten garanterar att pengarna används till att finansiera en a-kassa som är rättvis och solidarisk.
Mot detta resonemang kan förstås invändas att kopplingen mellan socialförsäkringar och vad som tidigare avståtts i löneutrymme numera inte är särskilt starkt och att vi kanske inte längre ens bör försöka bevara ett sådant samband.

Svårigheten med detta synsätt är dock att hela försäkringsidén då riskerar att förfuskas. Arbetslöshetsersättningen blir en restpost i statsbudgeten som när som helst kan sänkas om en klåfingrig riksdagsmajoritet får för sig att använda pengarna till annat. Det är i den här riktningen det borgerliga tänkandet går.

Det måste gå att lita på a-kassan
De borgerliga vill inte inse vikten av att a-kassan ger ett för alla förutsebart försäkringsskydd, och inte heller att en försäkring värd namnet måste gå att lita på även vid de tillfällen då många är i behov av den.

Statsfinansiellt är det ingen konst att utforma en solidarisk arbetslöshetsförsäkring som fungerar både i goda och dåliga tider. Samhällsekonomiskt är det också klokt att summan av de utbetalda ersättningarna stiger vid ökad arbetslöshet.  Arbetslöshetsförsäkringen fungerar då som en ”automatisk stabilisator” som håller uppe efterfrågan i ekonomin.

Men de borgerliga struntar både i rättvisa och ekonomiskt förnuft. De vill att löntagarna ska betala mer än vad som behövs för en allt sämre försäkring. Det är som om ett försäkringsbolag skulle försöka ta ut dubbla permier av försäkringstagarna.

Nästa år ska de flesta avtal på arbetsmarknaden omförhandlas. Vid en borgerlig valseger riskerar förutsättningarna för förhandlingarna att bli de sämsta tänkbara. Det är lätt att föreställa sig löntagarnas vrede över de borgerligas attentat mot a-kassan.