Den borgerliga alliansens huvudbudskap i årets val är att den vill försämra sjukpenning, föräldrapenning och a-kassa för att skapa ekonomiskt utrymme för lägre inkomstskatter.

Fortfarande tvistar de borgerliga om hur stora försämringarna ska bli, men inriktningen är klar. Den som är arbetslös, sjuk eller föräldraledig måste räkna med stora inkomsttapp, upp till flera tusen kronor i månaden. Besparingarna kommer att slå hårt och godtyckligt mot alla som råkar ha oturen att bli arbetslösa eller sjuka. Samhällssolidariteten kommer att undermineras.

Alliansen försäkrar samtidigt att den inte vill minska anslagen till den offentliga verksamheten inom vård, skola och omsorg. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt sade häromveckan att hans parti är berett att lägga ned lika mycket resurser på dessa områden som socialdemokraterna, oavsett vad dessa föreslår.

Även den som har lågt ställda krav på seriositet i politiken, måste tycka att Reinfeldts utspel var ovanligt barnsligt. Av ett politiskt parti förväntar man sig att det ska göra egna bedömningar av vilka anslagsnivåer som är sakligt motiverade och vilka prioriteringar som ska göras mellan olika ändamål.

Också från en annan synpunkt är Reinfeldts utfästelse svajig. Han lovar nämligen ut pengar som han som rikspolitiker inte förfogar över. Skola, sjukvård och äldre-omsorg betalas i huvudsak med kommunala skatter. Och borgerligt styrda kommuner och landsting drar sig inte för att offra kvaliteten i skolan och vården för att få råd med kommunala skattesänkningar.

Beprövad metod
Förra valperioden styrde till exempel moderaterna Stockholms läns landsting. Vid maktskiftet i förra valet lämnade de efter sig ett ofantligt underskott om 14 miljarder efter en rad oansvariga skattesänkningar. Socialdemokraterna fick därefter ta itu med den otacksamma uppgiften att både sanera landstingets ekonomi och ta fram friska pengar för att förstärka sjukvården. Det har de lyckats bra med. Det vore därför tragiskt om de moderata förskingrarna efter årets val åter skulle få tillfälle att köra ekonomin i botten.

Det finns mot denna bakgrund goda skäl att betvivla alliansens vilja att slå vakt om skola och vård. I praktisk handling har dess partier, när de fått chansen att regera i landsting och kommuner, ofta låtit den offentliga sektorn förfalla.

Misslyckandet förklaras inte bara av en ovilja att ta ut de skatter som är nödvändiga för att bekosta skolan och vården. En lika viktig orsak är allianspartiernas idelogiska kolartro på att de kan spara pengar genom privatiseringar och entreprenader. I själva verket blir resultatet, som alla kan notera, ofta tvärtom. Genom att lämna ut kärnverksamheter till privata företag tappar kommunen kontrollen över kostnaderna. En överetablering av friskolor leder till en dyrbar och orationell skolorganisation. Utförsäljning av naturliga monopol som fjärrvärme leder till att de privata företagen skor sig på kunderna genom att at u monopolpriser. Exempeln på misslyckade entreprenader är legio.

Kontroll a och o
Det sägs ibland att kommunerna saknar kompetens för att sköta tekniskt storskaliga verksamheter som kollektivtrafik, energiförsörjning och sjukhus i egen regi. Påståendet är osakligt. Det är som varje företagsekonom vet mycket lättare att effektivt styra en verksamhet där man själv utövar ledningen. Det är betydligt svårare att hålla kontrollera kostnaderna när man är beroende av att utomstående leverantörer sköter sig.

För ett privat tillverkningsföretag spelar denna svårighet ofta mindre roll. De kan i regel med kort varsel byta leverentör om de är missnöjda med denne. För en kommunal beställare är det en vansklig utväg, eftersom det man köper är en tjänst. Man kan inte utan vidare stänga skolan, vårdcentralen eller fjärrvärmen bara för att man gjort en misslyckad upphandling. Kommunledningen måste fortsätta att attestera oskäliga fakturor även om den innerst inne vet att den gjort bort sig och ju fler faktururor den skrivit på, desto svårare får den att erkänna sina misstag inför väljarna.

Dessa kontrollproblem förvärras av att för vissa tjänster, som till exempel sjukvård, finns ingen självklar övre gräns för kommunens betalningsansvar. En ekonomiskt rationell sjukvård förutsätter därför att förtur ges åt den vård som är viktigast och angelägnast. Med egna anställda läkare finns en god garanti för att de medicinska bedömningarna styr vårdprioriteringarna.

En sådan garanti är oerhört mycket svårare att få till stånd vid anlitandet av vinsdrivande sjukhusföretag. Det finns ett otal internationella studier som visar att vinstdrivande sjukhus tenderar att maximera vinster och omsättning genom överbehandling och prishöjningar i alla led vilka de utan att skämmas debiterar den offentlige beställaren.

Kostnadsexplosion
Det är förklaringen till att ett land som USA lägger ut en större andel av bnp på sjukvård än andra länder och ändå får en sjukvård som presterar sämre resultat med fler felbehandlingar, färre botade patienter och sämre folkhälsa. Trots en omfattande kontrollapparat har de amerikanska myndigheterna inte lyckats hejda kostnadsexplosionen.

Visst kan det offentliga i många fall anlita entreprenörer utan större problem. Men det ligger i sakens natur att när kommuner i stor skala lämnar ut verksamheter till privata företag så förlorar de samtidigt egen driftkompetens. Och utan egen kompetens är svårt att bedöma skäligheten i de räkningar de privata entreprenörerna sänder över.

Den borgerliga alliansens bevisade oskicklighet att hantera privatiseringar och entreprenader är ett större hot mot välfärden än
vad många vill inse. Vi riskerar att få betala allt högre priser för allt sämre service. De privata företagen drar sig inte för att plocka ut vad de kan. De vill öka vinster och omsättning – och det är en strävan som inte självklart sammanfaller med medborgarnas önskemål om att varje skattekrona ska komma till bästa möjliga användning.