Poeten Patti Smith är förmodligen en av de allra viktigaste inom rockmusikens historia. Hon fyller 60 om några år men blir bara bättre, mer innerlig, mer övertygande.

Förra året sträckläste hon alla Wallander-deckare som finns översatta till engelska. Hon sa på skämt till sina vänner: ”Om vi får ett erbjudande att spela i Sverige så åker vi!”

Kort därefter ringde en av de unga arrangörerna av den årliga Peace and Love-festivalen i Borlänge. Större delen av centrum spärras av och fylls med scener, korvgubbar, öltält och mänskor på festhumör. Festivalen lever också upp till sitt namn genom att inleda festivalen med ett antal seminariedagar kring viktiga politiska och medborgerliga frågor.

Blandad kompott
Det kändes som om publiken var en lagom blandning av hemmafolk och tillresta. Också LO Dalarna var representerade med ett utomhusstånd på den bästa platsen framför stora scenen. Mitt under den historiska återföreningen av punkbandet New York Dolls tappade en åskådare en röd LO-ballong som långsamt hängde framför scenen ett tag.

Patti och hennes musikaliske följeslagare sen 1971, Lenny Kaye, gjorde två framträdanden. Den första konserten byggde på de av hennes låtar som lämpar sig för att framföras akustiskt – och på en publik som kunde de flesta texterna utantill.

En del tjejer som stod längst fram var Beatles-svimfärdiga av lycka. När de första takterna hördes av sången om Redondo Beach, lesbisk träffpunkt utanför New York på sjuttitalet peptjöt en som stod bredvid mig: ”Där har jag varit!”

Deckarhyllning
Kurt Wallander fick en specialskriven hyllning, en långsam pratsjungen dikt: ”Dear Kurt, I can imagine us walking along the beach, and then maybe we can solve a couple of crimes together, and I’d really like to come to your house and listen to Maria Callas…” Dan därpå var mer ett poesiframträdande med musikinslag på scenen Cozmoz. Patti avslutade med att berömma akustiken därinne, sa att det var ett föredömligt rum för lågmälda poesiuppläsningar. Innan dess två timmar fulla av låtar, småprat, dikter. Allt var mycket lyckligt, men en grej tände till särskilt. Det var som när en pappersdrake plötsligt möter en stark luftström och bara stiger uppåt.

Dikten ”Piss Factory” blev hennes första singel, 1974. Den handlar om det första sommarjobbet på en fabrik i New Jersey, om längtan bort, om konflikterna med de äldre arbetskamraterna, om ackordet, om att du ska inte tro att du är nånting. Dikten lästes upp rakt av ur boken, utan musik. Vartenda ord gick fram. Och jublet efteråt torde ha hörts in på Domnarvet strax intill. Så här slutar dikten:

jag har nånting att dölja & det kallas längtan
jag har nånting att dölja & det kallas längtan
& jag ska ge mej av härifrån
jag har ingenting annat att dölja här än längtan
& jag ska ge mig av
jag ska härifrån
jag ska hoppa på tåget & åka till new york
& jag ska bli nån
jag ska hoppa på tåget & åka till new york
jag ska vara en dålig flicka
& jag ska bli en stor stjärna
& aldrig komma tillbaks
nej nej aldrig
aldrig komma tillbaks
& jobba i den här pissfabriken
jag ska resa med lätt bagage
titta nu bara

John Swedenmark
Skriv ett e-postbrev till redaktionen