Antiken liknar i stort vår egen tid
NY BOK. Att begapa tempelruiner kring Medelhavet ger förvisso en känsla av det antika Roms storhet, men det är längs gränderna i Ostia och Pompeji man kommer antiken närmast – bland bakugnar, badinrättningar och bordellklotter. Det är där, och i den rika latinska litteraturen, man lär känna antikens människor.
Gunnar Ekelöf skrev en gång: ”Antiken, i varje fall den romerska, var ju en tid som politiskt och mänskligt står oss så nära att vi på något sätt borde legitimera den, söka ett omedelbarare förhållande till den.” Ekelöf närmade sig antiken genom dess författare och omsatte i sina dikter den känsla av samtidighet han upplevde med människor ur det förgångna.
I Tore Jansons bok Romarinnor och romare står den enskilda människan i centrum. Fältslag och kejsarmord har skrivits åt sidan till förmån för familjeinteriörer hos rik och fattig, diskussioner om antikens syn på moral, barnuppfostran och människors drömmar.
Boken är helt befriad från den självgoda ton som är så vanlig i populärvetenskapliga arbeten om antiken, där lärda män docerar utan att ifrågasätta någonting. Janson kastar in tvivel i sin framställning, analyserar och drar paralleller till vår egen tid.
Horatius – ett guldkorn
Resultatet är tolv välskrivna och källkritiska kapitel, med förslag till vidareläsning för den intresserade. Via olika kulturhistoriska källor får läsaren bekanta sig med soldater, prostituerade, slavar och poeter. Några kapitel ägnas antikens stora: Catullus, Horatius, Plinius den yngre och Juvenalis. Kapitlet om Horatius förtjänar särskilt att framhållas – det är en superb introduktion till författaren.
Mest fascinerande är historien om de katekumener utanför Karthago som ställdes inför rätta för sin kristna övertygelse och led martyrdöden år 203. Bland dem fanns den tjugotvååriga Perpetua, som ammade sin son då hon greps, och som lämnat efter sig några levande anteckningar om fängelsevistelsen.
Den radikalt kristna falang hon tillhörde var ett hot mot samhällsordningen. De vägrade att offra till kejsaren och beskylldes för sekterism och moraliskt förfall. Många av dem satte den personliga frälsningen före familjen – en främmande tanke i det patriarkala romerska samhället.
Kristendomen fick råda
Martyrernas brutala död på amfiteatern – först halvt sönderslitna av vilddjur och sedan ihjälstuckna – blev ytterligare en provokation: den moraliska segern var nämligen helt de kristnas, som dog förvissade om evig salighet. Den romerska våldsapparaten nådde inte deras själsliv, där Kristus ersatt kejsaren. Med tiden blev efterföljarna allt fler och drygt hundra år senare upphöjdes kristendomen till statsreligion av kejsar Konstantin.
Bland de människoöden som Janson lyfter fram är Perpetuas det mest gripande. Hon påminner med sin unga idealism och starka övertygelse om Sophie Scholl, som utan våld trotsade den nazistiska övermakten och avrättades, endast tjugoett år gammal. I allt väsentligt liknar antiken vår egen tid.
Titel: Romarinnor och romare. Livet i antiken.
Författare: Tore Janson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Magnus Halldin
Skriv ett e-postbrev till redaktionen