NY BOK. Vad är det som utvidgar dig, Walt Whitman? Det är inte jag som frågar denne amerikanske poet, det är han själv i en hälsning från Amerika till världen. Och den han hälsar, världen själv, gör han närvarande i sin stora katalogdikt: kontinenterna, floderna, haven, järnvägsspåren, huvudstäderna, alla folkslagen.

Walt Whitman (1819–1892) är och förblir den store amerikanske poeten, lika central för det amerikanska som Homeros var för det antika Grekland. Hans orimmade, lättlästa, vardagliga men ändå högtidliga poesi – att förena det är egentligen hans mästerskap – har ekat genom nästan all uppbrottslitteratur sedan dess: Hos den unge Artur Lundqvist och Pablo Neruda såväl som hos beatnikpoeten Allen Ginsberg och rentav Majakovskij. Själv tänker jag på Whitman och hans stora dikt ”Strån av gräs ”till och med när jag klipper mina gräsmattor.
 
Whitman började som lärling på ett tryckeri vid elva års ålder och sysslade hela sitt liv med journalistik. Han älskade ljudet av dånande tiocylinderstryckpressar och allt som tidningarna spottade ur sig.

Han talade med vem som helst på gatan. Han gömde förrymda slavar och var övertygad om att världsanden hade flyttat från Europa till Amerika och att Amerika självklart en dag skulle leda världen.

Ett annat land
Men det Amerika han älskade var nybyggarnas, hantverkarnas, böndernas och de arbetares som ännu inte stängts in i allt väldigare fabriker. Under inbördeskriget deltog han som sjukvårdare på Nordstaternas sida, men hans kärlek till Amerika var så stor att han också älskade något av Sydstaternas tjurskalliga, aristokratiska och förmoderna värld.

En dag läste han den brittiske konservative tänkaren Thomas Carlyles elaka artikel om demokratin. Carlyle skrev: Se vad demokratin gör, i USA ska till och med alla niggers få rösträtt. Den långa essän Demokratiska perspektiv är ett försvarstal för den amerikanska demokratin: ”Jag ska”, skriver han, ”använda Amerika och demokrati som utbytbara termer.”

Här gör Whitman ett försök att svalka sin allomfamnade kärlek till Den Nya Världen med en smula europeisk skepticism; han anstränger sig att se problemen i den amerikanska demokratin, korruptionen, partiapparaternas makt, skvallerpressen. Men han lyckas inte riktigt.

I slutändan blir essän till just en fräsch  nedgradering av det europeiska, det utlevade feodala, det döda aristokratiska. Ingenting, menar han, är trots allt så livgivande som att ha genomlevt en amerikansk valrörelse.

Äkta vara bristvara
Vad han beklagar är att Amerika ännu inte funnit sina litterära uttryck (utom, underförstått, hos honom själv) utan låter sig styras av litterära trender från ett trött Europa. Den analysen var ju riktig; ur det brusande artonhundratalsamerika steg till slut inte så mycket mer äkta amerikanskt än just hans egna dikter samt Thoreaus naturbetraktelser.

På sätt och vis är det ju den oerhörda amerikanska populärkulturen som han profetiskt åkallar: det är den som ett halvsekel efter Whitmans död ska erövra världens sinnen åt Amerika. Ja, när Whitman försöker teckna den typiska amerikanska grundkaraktären skriver han ju ut formeln för denna exceptionellt framgångsrika populärkultur: Berättelser och karaktärer som kan nå alla etniska grupper i hans väldiga land kommer naturligtvis – burna av globala barder – att tala till resten av världen också.

”Det är i sista hand bara genomsnittsmänniskan i ett land som har någon betydelse”, skriver han och sådana yttranden går än i dag på tvärs mot den grundhållning som finns i den modernistiska litteraturen. Hans kulturbegrepp är faktiskt modernt, antropologiskt, ja som gjort för vilket kulturmanifest som helst från LO: Livet på farmerna ska vara med, skrubbhyvlarnas, ingenjörernas och de självständiga kvinnornas värld.

Den amerikanska poesin – läs: den demokratiska litteraturen – är ännu bara ett slumrande barn, säger Whitman. Och så dras han med av sin egen generositet: Den slumrar i någon slagfärdig replik fälld i Michigan eller Tennesse, i något valtal – i Kentucky eller Georgia, i Nord- eller Syd-Carolina, eller i någon slang, någon lokal sång, någon lokal allusion i Boston, på Manhattan, i Philadelphia; eller hos någon hantverkare i Baltimore; eller uppe i skogarna i Maine, eller borta i gruvarbetarens hydda … Hans uppräkning tar aldrig slut, blir poesi, och att förlaget sedan kröner boken med femtio sidor Whitmansång är ett lyckat drag.

Så vad är det som utvidgar dig, Walt? Svar: Demokratin.

Titel: Demokratiska perspektiv
Författare: Walt Whitman
Översättning: Erik Carlquist
Förord: Henrik Berggren

Göran Greider
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen