Lena Sundströms bok Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar har nu kommit i pocket, lagom till sommarens läsorgier. Det är bara omslagsbilden som jag inte gillar: ett kollage med Lena Sundströms huvud på en kropp som liknar Lilla Mys.

Denna käcka person sågar glatt av stolsbenen för en anonymiserad makthavare (väldigt lik Ulf Dinkelspiel). Lilla My är som bekant en kroniskt argsint varelse i Tove Jansson böcker. Lena Sundström är allvarlig och analytisk, kunnig och klok och drivs av en vrede ibland. Men argsint – nej, det är hon inte.

Hon har en konkret och livlig fantasi som drar ut konsekvenserna av olika händelser till sin lätt absurda, men logiska och tänkvärda förlängning. Hennes humor ligger åt det drastiska hållet, med svarta stråk.

Ta till exempel det här med statliga kasinon. Hon beskriver hur vice statsminister Margareta Winberg den 14 mars 2003 öppnar ett statligt kasino med ett ”first spin” på rouletten. Lite för entusiastiskt tycker Sundström. Lite som om man skulle skicka iväg Morgan Johansson för att premiärknulla, om man nu fick för sig att öppna statliga bordeller i Sverige. Och när Morgan Johansson sedan är klar kommer han att dra upp gylfen och förklara att detta är ytterligare ett led i Sveriges anpassning till omvärlden. ”Utan att fråga sig: Hur i helvete hamnade vi här?”

Seg gumma
Men det är just den frågan som Lena Sundströms grundliga undersökningar söker ett svar på: Hur i helvete hamnade vi här?!
Hon har kallats en svensk Michael Moore. Hon har samma envisa och nollställda ansats när hon vill ta reda på något, ger sig inte, ringer, skriver, frågar och frågar. Hon drar sig varken för att ställa skarpa och rentav ofina frågor om bonusprogram till dem som åtnjuter sådana eller för att åka ut till Riksarkivets depå i Arninge och läsa gamla rapporter.

Gudskelov för hennes lysande formuleringsförmåga och sinne för belysande detaljer som gör det både spännande, roligt och mycket informativt att läsa om avregleringen av elmarknaden och utförsäljningen av Telia-aktier.

Hon citerar Björn Rosengren före och efter Telia-aktiens fall. Före är han ”övertygad om” att det är ett bra köp. Efter kursfallet hänvisar han till marknadens åsikt och att affärens förträfflighet är ”något som varje individ måste ta ställning till”. Telia skulle ju vara en folkaktie, påminner Sundström. Det minsta man kan begära är väl att de då ska tala så att människor förstår. Både när man vill kränga på dem nåt och efteråt.

Hon har hittat en realistisk beskrivning av köpriskerna i ett prospekt som förbehölls ett fåtal utländska köpare. En sakkunnig på näringsdepartementet förklarar varför: ”Det är avsett för amerikanska investerare. Vi måste ta med alla tänkbara risker med Telia för att gardera oss mot eventuella framtida stämningar från amerikanarna.” Till skillnad från de svenska småsparare som lät sig luras av Rosengrens bedyranden. De nöjer sig ju med att skriva arga och besvikna brev som kan läggas på hög på departementet. Sundström citerar dem – de är hjärtskärande.

Björn Rosengren är en av de där personerna som Lena Sundström inte gillar. Några andra är Ulf Dinkelspiel, Erik Åsbrink och Fritz Bolkestein.  

Följer upp de som lovar
Hennes relation till Göran är mer komplicerad. Hon har ett långvarigt förhållande till Göran, men det krisar ibland. Då och då – med fyra års mellanrum – hotar hon att lämna honom. Men han är så bra på att säga just det hon vill höra, så hon faller för honom, om och om igen. För att få sitt trassliga förhållande till Göran belyst beskriver hon problemet i ett brev till Expressens relationsexpert, Katerina Janouch och avslutar med ”Jag kan inte sluta hoppas att det ändå ska vara vi”. Hon får svar inom en vecka under rubriken ”Är han kanske sexmissbrukare?”

Det kan kanske låta lite putslustigt men det är det inte. Sundströms texter handlar om demokratins grunder. Hennes kritiska granskningar är en form av ansvarsutkrävande. Hon följer ett skeende, citerar löften och fagra ord, redovisar oönskade resultat och hur de som ställde till alltihop kan verka så sorglöst oberörda. I det avseendet framstår Erik Åsbrink som den största skurken. Hon ger sig på kreditmarknads- och valutaavreglering, Schengenregler och premiepensionernas dystra utveckling, utan att komma i närheten av kverulans eller rättshaveri. Hon manar till allmän skärpning:

”Demokrati handlar inte om att man går och röstar på en reklamslogan vart fjärde år, eller att man går fram till en valstuga och låter ungarna smaka av godiset. Politik är som vilken annan dokusåpa som helst. Man kan inte missa för många avsnitt för då har man ingen koll på vem man ska rösta ut. ”

Titel: Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar
Författare: Lena Sundström
Förlag: Leopard förlag

Karin Englund
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen