Vad ska man ha konst till, egentligen? Den har ingen större samhällsnytta, inte heller något högre värde av absolut slag. Det där verkar vara problemet som Charles Baudelaire tar sig an i sina essayer om konst – essayer som intar en central plats i estetikens, kritikens och litteraturens historia. Kanske skulle de kunna vara centrala även för oss idag.

Enligt Baudelaire rättfärdigas konsten av sin förmåga att skapa ”modernitet”. Det moderna är det som kan uppfattas i de ständigt skiftande obetydligheterna som förhöjer skönheten.

En dag är byxbenen  plötsligt uppvikta, högre än man kan minnas, men antagligen sedan ett tag tillbaka; och tonfall man aldrig tidigare hört låter plötsligt bra i var mans mun, för att sedan försvinna. En konstellation av sådana obetydligheter utgör nuet, det moderna. Vore det inte för konstnären, menar Baudelaire, skulle nuet vara meningslöst, ja det skulle alls inte finnas.

För det är bara konstnären som lyckas sätta de obetydliga förändringarna i relation till varandra så att deras atmosfär, de idéer som ligger i luften just nu, framträder. Det är en ny typ av objekt som då framställs, dessa petitesser som säger vad vi är nu, idag, och som har evig giltighet. Det är de som skiljer människan och kulturen från djuren och naturen, vilken enligt Baudelaire inte har något verkligt nu. Detta specifikt mänskliga nu är alltså konstnärens gåva till mänskligheten som rättfärdigar konsten.

Skönhet  inte ideal
Det är inte så lätt att se vad det är som ger någonting evig giltighet – minst av allt den skönhet som Baudelaire ofta nog framhåller som avgörande. För i dag skyr ju konstnärerna skönheten. Men trots sitt vurmande för det vackra utvecklar Baudelaire oftast sina tankar om konsten utifrån karikatyrteckningar, som i de viktiga texterna ”Det moderna livets målare” och ”Skrattets väsen”. Och visst är det lättare att se 90-talets eviga giltighet genom komiken än genom skönheten: där har vi Percy Nilegård framför ögonen, eller bröderna Cohens ”The Big Lebowski”.

Själv stor flanör tänkte sig Baudelaire att konstnären dag efter dag måste gå upp i folkhavet för att iaktta förändringarna och, som genom en mikroperception, känna av atmosfären. Men hur får då betraktaren del av nuet i ett konstverk?

Teckningen fångar naturligtvis den bärande detaljen för ögat, men den mikroperception som låter atmosfären strömma genom konstnären ska hos betraktaren påverkas genom färgen. Utan ämne, utan symboler kan färgen få kroppen att fånga nuets innehåll i bilden. ”Det verkar som om den här färgen tänker av sig själv, oberoende av de objekt den framställer.”

Då färgen förmedlar det som ligger i luften står man inför tavlan som den anonyme konstnären gör inför folkhavet. Baudelaire uppfinner alltså en kroppens och massans estetik, och om man till färgen räknar alla nya konstnärsmaterial som dykt upp, artificiella som naturliga (urin t ex), är den slående relevant i dag.

Lars-Erik Hjertström
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen