När Howard Dean, tidigt i sin kampanj för att bli president i USA, överraskande lockade åttahundra människor till en restaurang i New York fanns det inte en enda politisk reporter på plats. Ingenting stämde ju med traditionella kampanjer.

Engagemanget hade vuxit på internet, och syntes ännu inte där media brukade titta; i opinionsmätningar och listor över kampanjbidrag. Senare skulle det visa sig att Dean-kampanjen, just genom sitt sätt att använda internet, växte snabbare, med fler aktiva och en större mängd smådonationer från vanliga medborgare, än någon tidigare.

Men, förklarade Deans dåvarande kampanjgeneral Joe Trippi när han häromveckan träffade bloggare och andra i Stockholm, inbjuden av LO och riksdagens socialdemokrater. Det handlar om att verkligen använda internet. Inte som ännu en teve där man kan ”få ut sitt budskap”, utan som ett sätt att samtala och låta fler vara med och bestämma. Det var det som var det unika med Dean-kampanjen.

Människor som var vana vid att politiska kampanjer styrs benhårt uppifrån, med budskapen levererade via teverutan, kände plötsligt att de kunde delta och påverka, att det var de som var kampanjen.

Men att släppa kontrollen är ingen liten sak för en partiledning. Liksom i sin bok, The revolution will not be televised, liknade Trippi det vid att kasta sig ut från ett höghus och hoppas att de många aktiva tar emot en. Samtidigt är det bara verklig demokrati, och politisk förändring, som skapar den riktigt hisnande känslan också på marken.

Sven Cahling
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen