NYUTGÅVA. Kan jag på något sätt föreställa mig hur en värnpliktig soldat, som tio år tidigare upplevt krigets helvete, reagerade när han läste Väinö Linnas roman Okänd soldat? Måste han inte ha känt det som om Gud själv i nådens år 1954 plötsligt beslutat att låta någon berätta hela den osminkade sanningen om de två finska krigen?

Där hade han gått med sina minnen av ett krig som såg så olika ut beroende på om man betraktade det uppifrån eller nedifrån – och plötsligt slet Linnas roman upp hela den väv av fosterländska lögner som omgav krigen. Soldaten, nyss okänd även för sig själv, måste nu ha sett sig själv. Ja, denna roman om en kulspruteplutons öde i det fjärran Karelen och en bit in i Ryssland slog väl slutligen ihjäl Fänrik Ståls sägner och bidrog till att skapa ett annat Finland än det som nyss existerat.

När finnarna till slut under stora förluster drivs tillbaka och kriget upphör summerar en soldat det hela mycket galghumoristiskt: ”Socialistiska rådsrepublikernas förbund  vann, men det lilla sega Finland kom in som god tvåa.” Just så där tror jag att vi ännu uppfattar det typiskt finska: Kärvt, jordnära, sarkastiskt och liksom aldrig riktigt segervisst. Och att vi gör det beror nog i inte så liten grad på Linnas bild av det finska. Linnas sakliga stil får mig ideligen att stanna till för att smälta det oerhörda den beskriver.

Hietanen, vars ögon hänger utslitna ur ögonhålorna och vars huvud är ett enda vrål av smärta, genomborras till slut av en rysk kulkärve. Så här skriver Linna ut hans död: ”Sergeant Urho Hietanen var åter en sorglös grabb.” 

Knipslug överlevare
Okänd soldat är ett bakvänt nationalepos. Den finska armén ljuder av dialekter från olika håll i nationen; det omtyckta befälet Koskela är ”en tavastländsk småbrukares tavastländska son” med en gammal rödgardist till far; den knipsluge överlevaren Rokka, som vägrar annat än säga du till varje officer, deltar i kriget enbart för att kunna vinna tillbaka det Karelska näs varifrån han fördrivits.

Okänd soldat är en kollektivroman, men på fresken urskiljs de skarpa dragen hos tjogtals individer – men uteslutande män – och jag sörjer dem djupt när de en efter en stupar på någon myr. Vad var den finska armén förresten för oefterhärmlig armé? ”Den var likadan i med- och motgång, en formlös skock som knogade sig fram”, skriver Linna. ”På morgonen vid uppbrottet samlade man kompanierna till marschformationer, men redan den första timmen löstes de upp i små gäng som travade fram på egen hand och struntade i vem det vara månde.”

När en general passerar i sin bil orsakar han en så stark svallvåg av raseriutbrott och svordomar att ”en främmande iakttagare skulle ha varit övertygad om att myteriet stod för dörren.” Jävla glitter, är soldaternas attityd till utmärkelserna för tapperhet och de tål inte befäl med herrefasoner. I nästa stund drar de sig inte för att girigt plundra en stupad rysk soldat. Detta nationalepos är de finska arbetarnas och småbrukarnas epos.

Utan att på något sätt vara en debattbok orsakade romanen när den kom naturligtvis en våldsam debatt, ja ett av den finska efterkrigstidens bok-krig, som den kallats. I högerpressen anklagades den för att sakna idealism och kanske var det först när Uhro Kekkonen till slut gav författaren sin personliga välsignelse som han riktigt accepterades av etablissemanget. Också det litterära etablissemanget, som nyss trott att modernismen stod som ensam segrare i finsk litteratur, utmanades nu av det realismens mästerskap som Linna stod för. Även historikerkåren drabbades av skalvet från romanen; den hade ju knappt knystat ett ord om den unga republikens folkliga historia från inbördeskriget till fortsättningskriget. Ännu ett halvsekel senare förnimmer man den enorma sprängverkan som Linnas mästerliga realism måste ha haft.

Okänd soldat är en av de bästa romaner jag läst i hela mitt liv.

Titel: Okänd soldat
Författare: Väinö Linna
Översättning: N.-B. Stormbom
Förlag: Alfabeta

Göran Greider
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen