Avtalsrörelsen ska börja med diskussioner bland medlemmarna – inte som nu i mer eller mindre hemliga överläggningar på fackens toppnivå.

– Vi märker inget av avtalsförberedelserna. Det vi behöver är starka fackföreningar med medlemsmakt nu när arbetsgivarna allt mer rör sig bort från samarbetet med facket samtidigt som samarbete är det enda facket är inriktat på, säger Lars Henriksson.

Han har byggt bilar vid bandet på Volvo Torslanda i Göteborg i 28 år. Det är inte många som orkat så länge. Själv säger han att han klarat det för att han tränar så mycket och för att han har ett fackligt projekt. Nu börjar dock kroppen säga ifrån. Nacken värker och under våren har han magnetröntgat stora delar av kroppen.

Han är dessutom fackligt oppositionell och med i Socialistiska partiet. Han har varit ordförande i en av Metalls gruppstyrelser i 13 år, men till följd av Volvos omorganisation ändrades också den fackliga grupporganisationen.

– Jag är orolig för framtiden. Ju större avstånden blir mellan fackledningarna och medlemmarna desto svagare blir facken.

Han refererar till förre LO-ekonomen PO Edin, som på ett möte i Göteborg sa att fackföreningarnas uppgift är att hota med kaos och sälja ordning, men att problemet är att facken glömt bort hur de ska hota med kaos.

Skrivandet en bisyssla
Tillsammans med sin fru Kirsti har Lars Henriksson nyligen flyttat in i en ny lägenhet i Majorna. Han ursäktar sig för att de inte fått någon ordning än och säger att det bland annat beror på att de inte tycker om att gå i affärer.

Tre böcker ligger på vardagsrumsbordet. Dem ska han recensera till Göteborgs-Posten. Dessutom skriver han krönikor och medverkar emellanåt på LO-Tidningens kultursidor. Nyligen kom han hem från en konferens i USA, och därifrån ska han skriva artiklar om bilarbetare och immigrantarbetarnas gryende organisering.

Lars Henriksson har haft goda möjligheter att välja ett annat och kanske mer bekvämt liv.

– Tja, med ett annat vägval kanske jag blivit överkörd av en lastbil. Nu har jag kropp och själ på samma ställe. Dessutom har det materiella aldrig varit särskilt viktigt för mig.

Lars Henriksson skulle inte vara tillfreds om han inte engagerade sig när folk behandlas som de gör på Volvo – ren förnedring – och i världen där många svälter trots att resurserna egentligen räcker till alla.

– Det bästa jag kan göra är detta. Facklig organisering är grundbulten till allt.

I den avtalsrörelse han vill se skulle arbetstidsförkortning vara ett framträdande krav: för att bekämpa arbetslösheten samt för att möta det allt högre tempot i arbetslivet.

– Fullkomligt grundläggande är också att avtalet måste ut på omröstning bland medlemmarna innan det skrivs på.
Dessutom tycker han det är viktigt för facket att lämna den fackligpolitiska samverkan med socialdemokraterna – som inte levererar längre. De är en del av nedmonteringen av välfärden, tycker han.

Samtal som hotar
I stället vill Lars Henriksson se en annan typ av fackligpolitisk samverkan med Attac, med kvinnogrupper, miljögrupper och med andra politiska rörelser. Syftet är att gemensamt verka för samhällsförändringar.

Hans huvudsakliga fackliga arbete sker dock bland arbetskamraterna på bilbyggarbanan på Volvo Torslanda.

– Företaget avskyr att vi pratar med varandra.

På rasterna diskuterar han och hans arbetskamrater. De säger ja eller nej till olika förändringar som cheferna vill genomföra. Enligt Lars Henriksson gör nu Volvo allt för att få bort det ledningen kallar för ”dubbelkommando”. Nyligen beslutade den att lägga ner hela banavsnittet och flytta på alla montörer.

– Samma sak händer över hela Volvo. Det sker en långsam maktförskjutning. Allt ska skötas med lineär ordergivning uppifrån.
Tidigare valde bilbyggarna själva dem som skulle sköta uppgifterna vid sidan av bandet, som bland annat avlösare, och de lät uppgifterna rotera. Nu ska en del befattningarna sökas hos chefen och chefen tillsätter folk på dem.

– Klubbstyrelsen förstår inte den här maktförskjutningen. De ser inte betydelsen av att en rad avtal försämras. De har inga andra mål än att vara juniorpartners åt Volvo och värna företagets konkurrenskraft.

Samma slags invändning har han mot industriavtalet. Allt offras för att värna om den svenska industrins konkurrenskraft.
Men hans parti, Socialistiska partiet, ställer inte upp i höstens riksdagsval.

– Jag kommer nog att rösta på socialdemokraterna. Inte för deras politik utan för att de är ett arbetarparti med starka band till arbetarklassen, och det gör att det går att sätta press på dem underifrån.

Vänsterpartiet är däremot inget alternativ för Lars Henriksson: Partiet har inga arbetarband och efter uppgörelsen med stalinismen kan det hamna var som helst politiskt.

FAKTA: Lars Henriksson
Ålder: 48 år.
Familj: Fru och två utflyttade söner.
Bor: I lägenhet i Majorna i Göteborg.
Utbildning: Treårigt gymnasium.
Inkomst: Runt 23.000 kronor i månaden.
Bil: Aldrig haft någon bil.
Fritidsintressen: Förutom politiken så tränar jag mycket. Mest aikido, där jag också är instruktör. Dessutom seglar jag.
Senaste bok: Turboekonomin av TCO-ekonomen Roger Mörtvik. Den var inte bra.
Senaste film: Syriana, såg den på flyget till USA. Rörig, men bra.

Läs också: Facklig aktivist ute i kylan