Efterkrigstidens sociala kapitalism var uppbyggd som byråkratiska pyramider, säger sociologen Richard Sennett i sin senaste bok om den moderna kapitalismen: The Culture of the new Capitalism (Yale University Press).

De var centralistiska, hierarkiska och tröga. I arbetslivet hade människor en känsla av att deras kunskap betydde något och hur de skulle kunna komma vidare. De ekonomiska krafterna föreföll tämjda. Allt detta är nu borta. De stora förändringskrafterna är kapitalets obegränsade rörlighet, aktieägarkulturen, och den elektroniska revolutionen. De svepte bort de gamla pyramiderna. Men människorna har därför inte blivit friare – som vi i 60-talets generationen drömde om, säger Sennett – utan tvärtom. Den nya företagsstrukturen har skapat en ny central maktstruktur.

I det gamla systemet fördes information uppåt genom olika led som bearbetade och påverkade. I den nya världen föreställer sig företagsledningen  att den har – genom elektroniken – direkt kunskap. Centrum kontrollerar periferin genom den blixtsnabba informations- och ordergivningen. De kan snabbt anpassas till det ”otåliga kapitalet” som kräver snabb och hög avkastning.

Isoleras sakta
Men priset är lågt socialt kapital, brist på lojalitet och förtroende. Den kunskap som bars vidare av erfarna arbetstagare och fasta institutioner förtunnas. Arbetstagarna vet inte vad som gäller för att lyckas, de upplever ingen respekt för sin erfarenhet och förvärvat yrkeskunnande. De blir också mer isolerade från sina arbetskamrater. Mänskliga kontakter ersätts med elektronik.  

Arbetslivet blir alltmer präglat av stress och bundenhet. En ny ojämlikhet har vuxit fram mellan den stora gruppen arbetstagare, vars arbetsvillkor i många avseenden försämrats, och de ledande skikten, som skor sig också när saker och ting går dåligt. Den traditionella arbetstagaren däremot med sin disciplinerande arbetsetik står där med lång näsa och utan pension.

I den nya retoriken ingår hyllandet av ”oberoende”. Arbetstagare skall inte se sig själva som del av ett kollektiv utan som oberoende individer, närmast som risktagande företagare. Retoriken är inte oskyldig. Den befriar företagen från ansvaret för sina anställda, ett avsked är närmast att betrakta som en förmån.

Gemenskapen försvinner
Tankegången har tacksamt anammats inom den politiska sfären. Det låter bra att säga att människor skall vara oberoende men i slutändan väntar nedskärningar av socialt stöd och försvagat kollektivt ansvarstagande, just det som särskilt behövs i en ekonomi som mycket snabbt förändras.

Den nya kapitalismen skiljer på makt och ansvar, säger Sennett. Konsultmanin gör det möjligt att framställa förändringar som ofrånkomliga. Ledningen beslutar men hänvisar till konsulten. Konsulten skall själv inte arbeta i den firma man gör om.
Denna skilsmässa mellan makt och ansvar förklarar konsultpraxisens politiska attraktivitet. Den får fatala följder också för den politiska sfären.

Sennetts forskning och erfarenheter gäller den anglosachsiska företagskulturen men den är, som vi alla vet, vida spridd. Trycket ökar, kontrollen skärps allt, i frihetens och oberoendets namn. Alla arbetstagare arbetar inte i den nya kapitalismens strukturer, men dess arbetsmetoder och synsätt färgar av sig i hela samhället.

Carl Tham
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen