Vad är det som får en författare att om och om igen skriva om det bisarra och udda? Om det som är så skamligt politiskt inkorrekt att det är snudd på pinsamt?

Den polske författaren Witold Gombrowicz (1904–1969) fick aldrig Nobelpriset, och kanske var det för att han just envisades med att återvända till ämnen som inte uppfattades som riktigt salongsfäiga. I en tillbakablick på sin debutbok, novellsamlingen Bakakaj från 1937, frågar han sig hur det kom sig att hans litteratur redan från början var så excentrisk. ”Varför dök den ner i mani, galenskap och absurditet?”

Gombrowicz vågade aldrig själv svara på frågan. Kanske var den alltför personlig. I Sverige har Gombrowicz lanserats inte mindre än tre gånger. Första gången var på sextiotalet när det var Nobelpris på gång. Då tolkade man hans böcker och dramer som revolutionära och formförnyande.

Den andra vågens Gombrowiczläsningar kom på nittiotalet då hans tusensidiga dagböcker översattes. Då framstod han mest som en excentriker: en ilsken intellektuell polack som från exilen i Argentina kastade skit på allt och alla.

Kontroversiell än i dag
I dag satsar förlaget Modernista stort på att ge ut Gombrowicz igen – både med nya översättningar, essäböcker och omtryck av gamla utgivningar. Och nu har vindarna vänt. Efter att länge varit svartlistad i hemlandet lyfts han nu upp som en av Polens största författare. Och efter att i decennier ha framstått som en svår och obstinat författare för en exklusiv läsekrets börjar hans böcker tryckas i allt större upplagor.

Men vad var det då som var så kontroversiellt med honom? I novellen I kökstrappan från debutboken Bakakaj berättas historien om den välbärgade UD-tjänstemannen Filip som har en hemlig böjelse. Han antastar hembiträden på gatan. Vanliga borgerliga kvinnor faller honom inte alls i smaken. Deras smala ben och smäckra lackskor är rena döden. Det han längtar efter är sjaletthusor och stabbiga pigor.

För läsaren är det tydligt att det handlar om någon slags sexuell fetisch, men inte enbart. För att bli fri från sina plågsamma begär gifter han sig med en prydlig medelklasskvinna, men det gör bara saken ännu värre. Hennes renhetsiver och borgerliga manér driver honom till vansinne.

Inte förrän de anställer en rejäl hushållerska får Filip ro, men det är också början till undergången.  Novellen slutar med att hushållerskan helt tar över hemmet och uppbackad av kvarterets övriga arbetare slänger ut frun med fötterna före.

Aktuellt än i dag
Witold Gombrowicz kom från den polska lantadeln. Självklart var hans berättelse om den borgerlige mannen som genom sitt blotta begär (han lever inte ens ut det – det räcker med att det finns i hans huvud) blir en klassförrädare obekväm läsning för samtiden.
Många författare har intresserat sig för samma tema, men hos dem slutar alltid de män som låter sig förföras av arbetarklassens flickor som ruinerade vrak. Hos Gombrowicz framstår de i stället som perversa – men sympatiska.

Det är förståeligt att han själv varken vann sympatier hos arbetarklassen eller den bildade borgerligheten. I dag framstår hans noveller som chockerande moderna. Visst vilar det fortfarande något djupt perverst över dem, men framför allt gestaltar de en våldsam revolt mot alla former av konstruerade roller. Jungfrueliga flickor vältrar sig i smuts och avskräde.

Borgerliga män förvandlas till klassförrädare. Uppstudsiga ungdomar faller i extas av äldre mäns bestraffningar. Allt som verkar normalt kastas på ända, och det perversa blir ett slags motkraft mot de manér och den yta som skiljer klasser och kön åt.

Frågan om varför Gombrowicz ständigt återvände till det udda och avvikande är uppenbar. Uttryckt i dagens teoretiska termer skulle vi säga att det är en analys av normaliteten, och av hur idén om normalitet syftar till att upprätthålla en patriarkal maktstruktur där gränsen mellan kvinnor och män, arbetare och borgare, vita och icke-vita till alla pris måste upprätthållas. Det är verkligen synd att Gombrowicz aldrig fick Nobelpris. Hans noveller rymmer en kritik av klassamhället och könsförtrycket som faktiskt saknar motstycke än i dag.

Gabriella Håkansson
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen