NY BOK. I en tv-dokumentär om Jan Myrdal för en tid sedan menade publicisten Arne Ruth att det fanns särskilda ”Jan Myrdal-åsikter”. Det vill säga åsikter som man låter passera, bara för att det är Myrdal som yttrar dom. Hade dom yttrats av någon annan i offentligheten hade denne stött på ett annat motstånd.

En liknande position har Stig Larsson haft i kulturvärlden, särskilt under 90-talet. Man kan nog med fog påstå att det även finns Stig Larsson-åsikter. Om det sen är en följd av att han anses vara en oantastlig konstnär, eller någon man inte riktigt behöver ta på allvar – det är nog inte helt lätt att bena ut. Kanske tillfredsställer Larsson (liksom Myrdal) helt enkelt vårt behov av excentriker, av sanningssägare, av människor som ibland sårar men åtminstone inte hycklar.

Det låter litet förklenande. Det rimliga vore att förknippa Stig Larssons namn enbart med hans på många sätt rika produktion, men genom de många offentliga utspelen har det konstnärliga ibland hamnat i skymundan. Sådan är medielogiken. Därför är det också svårt att läsa hans nu utgivna samling Artiklar 1975–2004 utan att koppla det skrivna till en vid det här laget ganska lättigenkänlig röst.

På ont och gott
Det är ibland ett problem, men kan också vara en tillgång. Här finns bland annat ett par läsningar av Gunnar Björlings poesi, som bär spår av en personlig förtrolighet som knappast kan fejkas. Larsson skriver: ”Undren upphör aldrig hos Björling: det är en undrandets värld. Det är vårars isflaksvita kvällningar. Och där, som i en glad persisk målning, är även det minsta blottat i sin gudaprecision.”

Även det minsta blottat… I Björlings fall rörde det sig om en hyllningsdikt till den älskades tå. Men det kunde också beskriva Stig Larssons sätt att närma sig sina ämnen. Det handlar om abstrakt måleri, television, pornografi, diskoteksliv, film, girlgroups, ja, här finns till och med en liten artikel om GB-glassar insmugen. Allt grips an med samma allvarliga nyfikenhet. Det är ett sympatiskt drag och gör att man kan ha överseende med en viss braskande självhävdelse som sticker upp här och där – de tröttsamma försäkringarna om den egna goda smaken, att ständigt mena sig ha rätt.

Mitt i prick
Ytterligare ett drag Larsson delar med Myrdal, för övrigt. Mest angelägna känns texterna från 80-talet, och i synnerhet de från numera insomnade tidskriften Kris. Denna publikation som ofta skylldes för högdragen obegriplighet men som varit av stor betydelse för flera generationer highbrows. Essän ”Konst/Ingenting”, skriven 1983, diskuterar faran i den moderna konstens stora beroende av och sammanväxt med de estetiska teorierna.
 
Stig Larssons medikament stavas ”skepsis, skepsis inför begreppsligheten”, och han sätter därmed fingret på en uppgörelse modernismen ännu inte tagit itu med. Texten äger fortfarande aktualitet så här tjugotre år senare och inspirerar i sin rakhet. Detsamma kan sägas om merparten av denna artikelskörd, spretig som den är. Jag tar del av den med glädje, men sällan utan invändningar.

Titel: Artiklar 1975–2004
Författare: Stig Larsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Martin Bergqvist
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen