Få saker kan göra mig så orolig som den segregering dagens friskolesystem redan ställt till med. Den senaste veckan har min oro stegrats till ångest.
Orsaken är att borgarna med stöd av miljöpartiet nu fått igenom förslag som än mer ska gynna friskolorna på de offentliga skolornas bekostnad. Nu ska det bli fritt fram för förskolor och skolor, såväl religiösa som marknadsinriktade, att etablera sig.
För en person som vill minska klassklyftorna är detta fel väg. Den offentliga skolan har en viktig uppgift. I skolan ska alla kunna mötas oavsett klassbakgrund, etnisk tillhörighet eller religion. Med den flora av religiösa för- och friskolor som nu kan uppstå försvinner denna chans för tiotusentals barn. Jag är för religionsfrihet. Men religionen kan man ägna sig åt efter skolan. Det behövs en plats där alla barn kan få inblick i andra religioner, i andra sociala förhållanden. Vi vet att den blandade skolan innebär att barn får nätverk över klass- och etnicitetsgränserna. Friskolorna leder till att detta viktiga andningshål täpps till.
Obegripligt mysterium
För mig är det en gåta hur man bara kan nonchalera tendenserna till social segregering. Det finns ingen tvekan om att det är friskolereformen som ligger bakom de ökande klassklyftorna i skolan. Personer som är friskoleanhängare brukar bemöta detta med att samhället redan är segregerat och att det beror på boendesegregation. Det är sant! Men i sammanhanget blir argumentet obegripligt. Vi lever i en orättvis kapitalistisk värld, ska vi då politiskt verka för system som gör den ännu mer orättvis? Det är också ett mysterium hur man kan negligera hur ekonomiskt perverterat systemet är. Det räcker med att se all reklam som läggs ned på att få elever att välja just deras friskolor. Hur kan skolor tillåtas lägga pengar på detta i stället för på undervisningen?
Vi vet också att det beroende av den skolpeng som eleverna för med sig i vissa fall gett negativa effekter. Det finns vittnesmål från lärare som jobbat i friskolor om att allt måste göras för att eleverna ska vara kvar. Det är nämligen ekonomiskt nödvändigt för att skolan ska kunna överleva. Borgarna brukar säga att detta är bra, då anstränger sig skolorna för eleverna. Men verkligheten ser annorlunda ut. Eleverna måste underhållas för att de inte ska ta sin skolpeng och gå. Elever kan missköta sig och ha hög frånvaro. Skolan vill egentligen ställa krav och ultimatum på närvaro, men då riskerar man att förlora ”intäkter”.
Jag förnekar inte att det finns enskilda friskolor som också fungerar bra. Men det är inte det som är huvudfrågan. Frågan är om vi har råd med ett system som förvärrar dagens klassamhälle, ett system som ökar segregeringen, ett system som än mer hindrar barn från olika sociala och etniska miljöer att mötas?
Stefan Carlén
Förbundsekonom på Handels
Skriv ett e-postbrev till redaktionen
