Fackligt folk säger på jobbet – men ibland har frispråkigheten ett pris.

–  Jag har blivit äldre och har mer erfarenhet och självförtroende, så jag säger ifrån mycket mer. Det är inte populärt hos min arbetsgivare, berättar Ann Olsson, 55, Ludvika, mentalskötare och bland annat arbetsplatsombud i Kommunal.

Det finns fackligt förtroendevalda som säger att de är tacksamma för att förtroendemannalagen finns och ger ett visst skydd. På andra ställen är det högre i tak. Kritik är tillåten. Hårda duster på jobbet kan sluta med att arbetsgivaren tar till sig fackets argument och rent av tackar för hjälpen.

Frispråkigheten följer med det fackliga uppdraget och ökar med åldern. En och annan facklig kurs kan också vara bra för självförtroendet. Men det finns undantag:

– Jag säger ifrån mindre, annars syns det i löneförhandlingarna. Jag har frågat mina arbetskamrater och får samma svar från dem, berättar Lena Trones, undersköterska i Falun och aktiv i Kommunal.

Resten tystnar
De som inte har fackliga uppdrag har däremot blivit tystare, att döma av svaren. Tillfälliga anställningar, individuella löner och oro för uppsägningar gör att folk hellre håller tyst än riskerar att stöta sig med chefen. De luftar kritiken bara när de är säkra på att inte chefen hör.

Sara Carlsson, Falun, kan jämföra. Hon var fackligt aktiv när hon jobbade på Fazer Bageri AB i sju år. Nu pluggar hon och praktiserar på olika arbetsplatser och jobbar extra på ytterligare en arbetsplats.

– När  man är ny och vikarie blir man lite mer försiktig än när man har fast jobb och arbetar fackligt, konstaterar hon.

En och annan säger aldrig ifrån längre.

– Det är ingen idé. Ingen lyssnar. Jag har gett upp, svarar en kvinna som har lämnat sina fackliga uppdrag.