SISTA ORDET. Expressens politiske chefredaktör PM Nilsson erkände häromveckan att han själv och alla andra i vad han kallar maktetablissemanget hade fel om EMU. Det blev ingen katastrof för de länder som inte gick med, som han själv och andra olyckskorpar trodde. Tvärtom. Folket fick rätt.

Efter att svenskarna sagt ett dundrande nej till euron har det gått lysande för vårt land. Tillväxten har varit hög och de utländska investerarna står i kö. Det är en skön själs bekännelse.
De som minns med vilken stöddighet Expressens ledarsida hävdade att folkomröstningen var ett ödesval – ett nej skulle förvandla Sverige till ett europeiskt Norkorea med stagnerande ekonomi och dömt till politiskt utanförskap – uppmanas tänka på PM Nilsssons åsiktspudel nästa gång de tar del av Expressens alltid lika tvärsäkra åskikter.

Vad som utlöst PM Nilssons ångerköpthet är att det, som många EMU-kritiker förutspådde, dessvärre gått illa för flera EU-länder som med liv och lust infört euron som enhetsvaluta. Tyskland, Frankrike och Italien har alla  haft det besvärligt.
Allra sämst har det gått för Italien vars ekonomi hankar sig fram på kryckor. Noll tillväxt, hög arbetslöshet och en statsskuld som är större än BNP har medfört att Italien numera bryter mot alla villkor i EU:s stabilititetspakt.
Ett misslyckande som den avgående premiärministern Silvio Berlusconi skyller på att liran anslöts till en felaktig eurokurs och som fått det högerpopulistiska partiet Lega Nord att kräva ett italienskt utträde ur EMU.

Euroexperiment
Även Berlusconis efterträdare, den tidigare EU-teknokraten Romani Prodi, medger att euroexperimentet inte slagit väl ut. Hans lösning på Italiens ekonomiska kris är en ”intern devalvering”, dvs att arbetsgivaravgifterna sänks med fem procent, hur Italien nu ska ha råd med det.
PM Nilsson och skojaren Berlusconi är inte fel ute när de förklarar en del av Italiens olyckor med att euron blivit en tvångströja.
Fram till första hälften av 1990-talet sågs Italien som ett medelhavskt mirakelland. Välståndet steg trots politisk korruption och en svag statsmakt. Framför allt i landets norra del där levnadsstandarden är bland den högsta i Europa.

Miraklet bestod i att framgångarna uppstod trots bristen på ekonomisk planering. Ekonomin gick som en berg- och dalbana, men höll sig ändå på spåret genom att valutan fick variera med upp- och nedgångarna. Det var en bra lösning för ett folk som ser improvisationen som en skön konst. Visst fick italienarna betala ett pris för ryckigheten i den ekonomiska politiken, men det uppvägdes mer än väl av att de med hjälp av en rörlig valuta snabbt kunde korrigera sina misstag.

Efter inlemmandet i euroområdet måste italienarna gå i takt med alla andra, oavsett om det passar dem eller ej. Att låta växelkursen korrigera vingligheter på vägen är inte tillåtet.  För Italien med dess enorma inkomstskillnader mellan norr och söder fungerar euron som ett sänke.
Förmodligen skulle det ha varit lättare införa euron i Sverige. Vi är ju ett slags Minipreussen vana att följa överhetens påbud. Klokt nog valde vi ändå att stå utanför. Med PM Nilssons ord visste folket bättre än etablissemanget vad som var bäst för Sverige.