NY BOK. Jag tänker på finska, nej på svenska, nej, både och. Anneli Ylijärvi slår ut med handen och skrattar lite åt sin egen obeslutsamhet. Nå, jag tänker på finska, säger Ulla Jumisko bestämt. Jag tycker fortfarande att det är svårt med svenskan.

Ulla Jumisko och Anneli Ylijärvi är två finskfödda tjejer, lite till åren komna och sedan lång tid tillbaka kolleger på Volvo Personvagnar i Göteborg. Ulla har 36 år att blicka tillbaka på. Anneli 17. Deras historier liknar varandra, men är ändå olika. Medan Anneli Ylijärvi hade chansen att lära sig svenska ordentligt i skolan, tragglade Ulla Jumisko med sina 240 svensktimmar på jobbet i mitten av 1970-talet.
Och när Anneli ser med nostalgi på Finland utan att vilja flytta dit, ser Ulla ett reellt alternativ framför sig. Ulla har nio syskon och sina barnbarn i öster och flyttar kanske en dag.

Så är det de där blommorna. Anneli fick redan inför sin första arbetsdag, 1988, en blomma av sin arbetsledare. Ulla väntade i 27 år på sin första blomsterkvast.
– Det var när jag fyllde 50, säger hon med en lätt sarkasm.
Å andra sidan har de sitt gemensamma arv. Anneli ringer Ulla för att höra när hon ska komma till vårt möte i verkstadsklubbens lokaler och samtalet utspinner sig på finska. Det är det naturliga, säger de med en mun. Det är dock inte alltid det uppskattas.
En gång sa Anneli till en svensk kollega i fabriken, som skällde på finskan: Vi pratar hur vi vill så kan du prata det enda språk du kan. Jag kan tända till, säger hon.

Annelis Ylijärvis och Ulla Jumiskos år på Volvo finns dokumenterade i en ny tvåspråkig bok, Finska arbetare på Volvo, som LO gett ut i serien Nytt liv i Sverige.
Båda är nöjda med sina berättelser, som de skrivit själva. Kanske de hade kunnat förmedla mer, funderar Ulla. Mer om äventyret att flytta till Sverige, mer om allt roligt och det hårda arbetet. Hur hon, Ulla, fortsatte att måla bilar nätterna igenom, när hon inte kunde sova. Hur smutsigt det var i fabriken på 1970-talet, jämfört med i dag.

Svenskarna i minoritet
På Volvo har finländarna varit en viktig grupp ända sedan 50-talet. Under decennier dominerade finskan i fabriken, vid bandet, i gropen, i måleriet och på ”kärringbanan” där bilarna tätades. Resten var jugoslaver. Svenskarna få.
Många jugoslaver lärde sig finska först. Det var ju det språk som var mest användbart på jobbet. Det hände att jugoslaver tolkade på finska. En av dem talade flytande, minns Ulla Jumisko. Han kunde till och med ordet ”jurako” (trädrötter). Det är det inte många finnar som kan, brukade han skryta. Och det var sant, säger hon.

För dem som kom till Göteborg för mellan 40 och 50 år sedan var det lätt att få jobb och svårt att hitta bostad. I boken vittnar särskilt männen om dåliga ungkarlsbostäder där många gick under av alkohol och ensamhet.
Ensam tycker Ulla också att hon känt sig i Sverige. Det är svårt att lära känna svenskarna, säger hon. Hon skriver i boken om det främmande landet som det är skönt att vila ifrån på semestern. Så här i efterhand tonar hon ner främlingskapet. Det är likadant i Finland, säger hon, skillnaden är att hon har så mycket familj kvar där.

I dag är förhållandena på Volvo annorlunda. De som anställs – de är inte många – ska kunna svenska, ha treårigt gymnasium bakom sig och helst ha lång arbetslivserfarenhet, säger Anneli.
Det är nya tider.  Och ny ägare, som inte gör så stor skillnad som man skulle kunna tro. En ny säkerhetsfilm i receptionen, för alla besökare. Och stämpelklocka för metallarna för första gången på 13 år är några spår. Någon amerikansk ledarstil har Anneli inte märkt.
– Arbetsledarna är gamla i gården och de håller fast vid sin stil.

Titel: Finska arbetare på Volvo (en del av serien Nytt liv i Sverige)
Författare: Medlemmar och förtroendevalda inom LO
Förlag: LO