Reportage

Daniel skippar krogen och festerna

Katarina Ellemark

Publicerad

14 april, 2006

/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2006/1406lun1.jpg

Daniel Lundström i Sundsvall. Foto: Pia Hanzi.

ARBETSLÖSHETENS ANSIKTE. Tjugofemåriga Daniel Lundström ser ut som hälsan själv med en jämn solbränna och ett smittande skratt. Men under ytan är han less, på sig själv och på att jämt försöka undvika frågan om vad han gör.

– Jag hade egentligen lång tid att förebereda mig på, ändå kom det som en chock, konstaterar Daniel Lundström och ler ett snett leende.
Han gick elektronik- och dataprogrammet på gymnasiet och tog jobb direkt efter studenten. Ganska snart började arbetsmarknaden inom it att svaja men han höll sig kvar på det stora amerikanska elektronikföretaget även när marknaden rasade.
– Gång på gång hade jag varit med när cheferna kom ut från något möte och hade bestämt vilka som skulle få stanna en månad till och vilka som skulle få gå. Precis som i Robinson eller Big Brother, helt sjukt egentligen, säger han och skakar på huvudet.

Han var kvar som en av de allra sista av hundratals anställda men till slut gick det inte längre, trots att Daniel flyttat med företaget upp till Örnsköldsvik 20 mil norrut. När han då fick sparken tvingades han lämna flickvännen och övernattningslägenheten och återvända till huset i Sundsvall.
Det var förra vårvintern och sedan dess har Daniel bara haft ett jobb, ett vikariat på Sundsvalls kommun där han skötte underhållet på stadens busskurer. När han nu tittar tillbaka beskriver han det senaste året som en lång resa.
– I början var jag paralyserad. Jag trodde aldrig att jag skulle bli arbetslös, det hade jag aldrig drömt om. Det fanns liksom inte. Men efter ett tag lär man sig hantera känslan.
För att inte klättra på väggarna går han upp tidigt, promenerar, söker jobb, tränar och väntar på att folk ska komma hem på kvällen.

Yrkesstoltheten djupt rotad
De flesta av Daniel Lundströms kompisar har någon gång varit arbetslösa, men ändå är han noga med att hålla uppe fasaden inför dem.
– Jag kan ju inte säga till en som jobbar att jag sovit till elva. Det går ju bara inte. Det handlar om en yrkesstolthet som vi har inom arbetarklassen. Man ska ha varit uppe vid fem, kokat kaffe och skottat snö, så är det.
Vi äter en stund under tystnad.
– Jag är bara så less på att umgås med mig själv. Och på att inte vara behövd.
För Daniel var känslan ny. Han säger att hade gott om fördomar mot arbetslösa när han själv jobbade. Då var det enkelt att tänka att de kunde skaffa sig ett jobb. Nu är han en av dem och har tvingats se mörka sidorna med att gå arbetslös.
– De som är utanför fattar inte tristessen. Den som jobbat i 20 eller 30 år tänker ”gud vad skönt att gå hemma”. Men mer fel än så kan det inte bli.

I drygt tio år har Daniels fritid upptagits av motocross. En dyr och krävande sport där han gång på gång har skadat sig. Trots det älskar han känslan när han sätter sig på cykeln, och det har också gått bra för honom när han tävlat. Och under tiden som arbetslös har han lärt sig att använda hobbyn som en som en sköld mot omvärlden.
– Om jag träffar någon gammal klasskompis är alltid den första frågan ”å vad gör du nu då?” och sedan ”hur går det med crossen då”? Då bollar jag över till det som är bättre. Jag menar, det är ingen Oprah Winfrey-show jag har.
Men det finns vissa han väjer för på gatan.
– Visst, jag känner mig psykiskt sårbar och när man ligger ner vill man inte bli trampad på.

Över ytan
Det händer också att han skippar fester och krogrundor.
– Det är inte samma sak längre. Jag menar, går man på fest är det ju en av de första frågorna som kommer när man börjar snacka med någon. ”Å vad jobbar du med då?”, säger Daniel med tillgjort ljus röst.
Bilderna av det Daniel berättar och det intryck han ger krockar med varandra. Den självsäkra och öppna killen har en skör insida och måste kämpa för att hålla näsan över vattenytan.
– Jag är ju fortfarande en positiv person men visst har det blivit svårare att se livets ljusa sidor när jag är mitt i skiten. Och även i framtiden, när jag har jobb igen, kommer rädslan för att tappa tryggheten att finnas där. Men det kan ju också vara bra, för nu vet jag vad jag inte vill tillbaka till, säger Daniel och ler igen.

FAKTA: Daniel Lundström
Ålder: 25 år.
Bor: I sin farmors gamla villa i Töva, en dryg mil utanför Sundsvall.
Fackförbund: Metall
Föräldrar: Mamma jobbar på försäkringskassan och pappa på kommunen.
Bästa egenskap: Ger aldrig upp.
Sämsta egenskap: Är dålig på att bita ifrån.
Senaste jobb: Skötte servicen på kommunens busskurer.
Om att plugga: Jag tänker inte sätta mig och läsa tre fyra år, utan att veta att jag har jobb sedan.