”En kväll med dig är nog för mig, en början på nåt bra,
en kväll med dig, förändra mig, till nån du ville ha,
bara knacka på, du kan gärna få nyckeln till mitt hjärtas dörr,
å känna att du lever som du aldrig har gjort förr.”

Fredagskväll på Borgen i Norrköping. 600 personer virvlar runt på dansgolvet till tonerna av Mats Bergmans. Klockan har passerat tio på kvällen, och bandet har stått på scenen i drygt en timme.

Låtarna avverkas en efter en. Några rejäla applåder kommer inte, publiken verkar upptagen med att hålla reda på sin danspartner.
Efter ett långsammare örhänge, som gjort för foxtrot, kommer en lite fartigare buggvänligare låt. Men det blir aldrig rockigt. Mats Bergmans har hela kvällen ett konsekvent sound, med siktet på den mogna publiken. I branschen räknas bandet till den traditionella falangen.

Norrköping är nästan hemmaplan  för grabbarna i orkestern. Deras dag började vid fyratiden på eftermiddagen i Nyköping när de klev på bussen. Bakom ratten satt som vanligt trummisen Torbjörn Kempe. I dansbandsbranschen står bandmedlemmarna själva för grovjobbet. Chaufförer och roddare är mycket sällsynta.

Magnus Nyman och Gullmar Bergman delar på kapellmästarjobbet. De har varit med sedan 1986. Kvällens spelning är den 26:e för året. Jämna steg hålls med fjolåret då bandet var ute och spelade på 110 av årets kvällar.

– Vi turnerar hela tiden. Det är spelningar varje helg, säger Magnus.

Norrlands drog fulla hus
Trots det flitiga turnerandet har antalet spelningar minskat drastiskt sedan han och Gullmar började.

– Det har blivit färre arbetstillfällen. Förr gick det att få spelningar måndag till söndag om man bara ville. Vi kunde vara på Norrlandsturné i en hel vecka. På krogar och restauranger var det dans även på vardagarna. I dag finns det nästan inga danskrogar alls, fortsätter Magnus.

Jobben finns på de större dansställena. Många folkparker arrangerar fortfarande dans med orkester på helgerna, medan krogen på hörnet på sin höjd håller sig med en trubadur.

– Förr fanns det resande människor som gick ut på vardagskvällarna. Försäljare som var ute på vägarna. Hela den grejen har mer eller mindre försvunnit, säger Torbjörn.

Förklaringarna är många. Nöjesutbudet har ökat rejält. En tv med 20 kanaler drar mer än en med två. Dessutom har dansbandsmusiken problem med återväxten. Publiken blir ett år äldre för varje år.

Färre speltillfällen har skapat en hård konkurrens i branschen. De stora folkparkerna anlitar bara etablerade band som sätter snurr på vändkorsen. Många mindre band har slagits ut. När spelningar blir en bristvara som betalar sig allt mindre är de få som står ut med kånkandet och de många sena nätterna.

Bolagshärva av udda slag
De hårdnande villkoren oroar Musikerförbundet. Dansbandsmusikerna utgör, i grova drag, en tredjedel av förbundets medlemmar. Ordföranden Jan Gradvik anser att det har skett en tydlig maktförskjutning till förmån för arrangörerna.

– Allt fler kräver faktura och att banden ska drivas som företag. Den faktiska lönen sänks och arrangörerna kryper under kollektivavtalet. Det är besvärligt och har gjort att kollektivavtalsförhållandet försvagats, säger han.

Enligt honom får banden svårt att räkna hem ekonomin i den nya situationen. Saker som försäkringar och pensionsavsättningar hamnar på undantag.

– Dessutom har det uppstått en härva av olika produktionsbolag utan några avtal. Hos dem råder rena vilda västern, med band
som är helt oförsäkrade.

Fackets svårigheter att hävda kollektivavtalen tar sig många uttryck. Sedan 1998 har Musikerna inte något tecknat avtal ens med arbetarrörelseanstrukna Folkets hus och parker.  Enligt Jan Gradvik har ett fåtal väldigt etablerade band en bra ekonomi, medan resten slåss för att överleva.

Över trätiljorna i Norrköping har den bedövande fläkten av damparfym kommit att blandas med lukten av varma kroppar. Jonas Näslund sjunger på engelska om hur ensamma kvinnor blir bra älskare. Mats Bergmans är ett av de band som etablerat sig. Det har skaffat sig en egen trogen publik. Denna kväll finns det de som färdats drygt 18 mil från västmanländska Sala för att höra bandet. På dansbandsentusiasternas egen topplista ligger de på fjärde plats. Men genombrottet kom i sista stund.
Deras stora hit Min egen ängel gick in på Svensktoppen i oktober 2002.

– Vi låg etta i några veckor. Totalt var vi med i elva veckor. Men efter årsskiftet klippte de av listan och gjorde om programmet genom att slänga ut dansbandsmusiken. Vi hade tur och fick in foten i sista stund, berättar Gullmar.

Genre i skuggan
Bandmedlemmarna berättar hur Svensktoppens nya musikurval och röstningsregler har förändrat villkoren i branschen. Det går inte att få några riktiga hitar längre, något som i sin tur gör att det är svårt för nya band att komma upp sig. Och radioskuggan som musikformen hamnat i är svår att ta sig ur.

Men för Mats Bergmans råder ingen brist på speltillfällen. Ekonomin går bra. Uppgörelserna med arrangörerna bygger, vanligtvis, på att betalningen hänger på hur mycket folk som kommer. Orkestern och arrangören delar på publikintäkterna. Gaget denna kväll landar på mellan 30.000 och 40.000 kronor.

– Som 99 procent av alla band är vi ett bolag som säljer en tjänst. Jag får känslan att facket inte har hängt med. Förr kunde det hända att vi fick 700 kronor per skalle för att vi spelade en kväll, för att det stod i avtalet. Det där finns inte kvar längre, säger Magnus.

Pustar ut bakom
Klockan elva på kvällen släcks strålkastarna på scenen. Efter två timmars spelande tar bandet och danspubliken en paus. Bakom scenen pustas det ut i en loge. Arrangören har ställt fram en back med blandad läsk och en skål med lösgodis.

– Den här kvällen är långt över medel, säger Jonas, och de andra nickar.

Mycket folk och en bra blandning  på publiken gör grabbarna nö
jda. Det finns en lättnad i rummet. I början av kvällen var de oroliga att Lasse Stefanz spelning i Nyköping skulle märkas på Borgen. Men det gör den inte. 

En halvtimme senare tänds strålkastarna igen. Inom en halv minut är dansgolvet fyllt. Paren foxtrottar runt i en stor cirkel. Längs räcken och bord utanför dansgolvet står fortfarande några och väntar på sin chans. Men än är det långt till sista dansen. Först vid ettsnåret ljuder sista stroferna för denna kväll.

”Fast jag vet att du måste gå
känns det så fel nu,
för att skiljas är att dö lite grann.”